Augin Kurt Haninke tillbakavisar Ninos Badurs argument att historikerna inte har någon anledning att bortse från en eventuell koppling mellan det bibliska Asher och den assyriske guden Ashur.

Jag har med intresse läst min käre vän Ninos Badurs replik och förstår grunden för hans tvivel. Jag noterar också att han som teologistuderande (numera juridikstuderande) finner det säkrare att luta sig mot den etablerade bibelforskningen, istället för det som han betecknar som konspiratoriskt.

Visst kan det låta konspiratoriskt att ifrågasätta en etablerad bild som har trummats in i våra sinnen i mer än 2000 år, men bara för att ett påstående är gammalt nog behöver det inte vara sant. Mitt ifrågasättande är berättigat med tanke på hur vissa grannfolk som upplever att de har lidit av våra förfäders maktutövning, har försökt att förvränga historieskrivningen och svartmålat fornassyrierna, inte minst i Gamla testamentet.

Faktum är att en historierevisionism av den här sorten pågår än idag. Den går ut på att ljuga om assyriska händelser och personer i historien, genom att påstå att dessa var kurdiska. En del kurdiska intellektuella, som Mehrdad Izady1, håller på att skapa en reviderad historia i syfte att påvisa att de är områdets ursprungsbefolkning. En av de assyriska intellektuella som har engagerat sig mest i den här frågan är författaren Fred Aprim i Kalifornien. På hans hemsida2går det att läsa utförligt i ämnet, där han bemöter revisionisterna på punkt efter punkt. Sedan finns det naturligtvis kurdiska intellektuella som är seriösa och verkar för försoning och broderskap mellan folken.

Sett i ett bredare historiskt perspektiv är alltså mina ifrågasättanden inte några långsökta konspirationer, utan jag försöker uppmärksamma en förvrängd historieskrivning. För det är ju ändå så att historien skrivs av segrarmakterna. Våra förfäder förlorade den politiska makten för 2 500 år sedan. Därefter har andra fått skriva vår historia åt omvärlden och formulerat den utifrån sina politiska intressen.

Om vi återgår till stavningen av Ashur, skriver Ninos att man i Gamla testamentet brukar skriva det med bokstaven waw. Därför kan Asher inte vara detsamma. Vidare skriver han att den feniciska stavningen inte är relevant i sammanhanget, eftersom vi talar om den hebreiska stavningen av den hebreiske guden. Men då glömmer man en viktig pusselbit i bevisföringen; det hebreiska Asher stavas med bokstäverna Alef (Olaf), Shin och Rish אשר och det feniciska Ashur stavas med motsvarigheten till Olaf, Shin och Rish. I båda språken förekommer bokstaven waw, men finns alltså inte med i vare sig Asher eller Ashur. Styrker inte detta sannolikheten att det rör sig om samma sak? Observera att jag även i min förra artikel skriver att det är sannolikt att så är fallet, för man kan av förklarliga skäl inte vara helt säker när det rör sig om så lång tid.

Ninos har rätt i att språk inte är något statiskt utan förändras med tiden. Men det jag försöker göra är att gå till rötterna och kolla de tidiga källorna. Jag använder också en dos sunt förnuft för att dra vissa slutsatser. En sådan slutsats är att det låter löjeväckande att en person eller en gud uppger sitt namn med orden ”Jag är – den jag är”. Han har väl rimligtvis ett namn. Annars är det väldigt nonchalant och låter som om man skulle säga: ”Jag heter vad jag heter” när man inte vill uppge sitt namn. Att vissa teologer ett par tusen år senare kan ge detta konstiga svar en mystifierad förklaring, är inget främmande när det gäller religiösa sammanhang.

Kopplingen mellan det bibliska Asher och den assyriske guden Ashur får dessutom ännu större tyngd när tongivande assyriologer som professor Simo Parpola har påvisat att kristendomens fundament vilar på fornassyrisk mytologi. Varför skulle man då inte använda assyriernas gudanamn när man har tagit andra viktiga symboler som till exempel den bevingade tjuren? Dess fyra varelser har tagits som de fyra evangelisternas symboler. Ett annat viktigt fundament i kristendomen är treenigheten, som ursprungligen är assyrisk. Ja, till och med monoteismen är ju assyrisk från början.

Så det är inte långsökt att Assyriens gud Ashur också blev Abrahams, Isaks och Jakobs gud som senare religioner som kristendomen och islam också bekänner sig till. Han kan mycket väl ha sagt till Moses: Jag är Ashur, det är jag. På assyriska och förmodligen även på hebreiska är det inget konstigt med sista ledet AHYH eller Ehyeh som upprepning för att förstärka innebörden.


1 http://www.kurdistanica.com/?q=node/97
2 http://www.fredaprim.com Articles 2003: Kurdishmedia.com attempts to rewrite history, one more time. Articles 2007: Mehrdad Izady and the History of Kurdish Christianity

Augin Kurt Haninke 
Journalist och författare

Tidningen Hujådå och Assyriska riksförbundet delar inte nödvändigtvis åsikter framförda i insändartexter.