Arameiska Demokratiska Organisationen, ArDO, går i ett uttalande i Syrianska Riksförbundets språkrör bahro.nu till hårt angrepp mot klosterledningen i Mor Gabriel och anklagar den för bland annat förskingring av bidrag från Unesco. Men ArDO:s ordförande var tills nyligen helt omedveten om det, enligt uppgift till acsatv.com som i somras uppmärksammade uttalandet. Journalisten Augin Kurt har undersökt frågan närmare och fått bekräftat av Unesco att klostret aldrig fått något bidrag. Han betecknar därför ArDO:s grova anklagelser och insinuationer som snudd på förtal.

Under rubrikenSyrianerna kan liknas vid lamm som förs till slakthuset utan att veta om det, anklagas klostret bland annat för att sakna bygglov, förskingring av bidrag och för att ha omvandlats till en politisk bas för ”fienden”. I uttalandet som publicerades på Bahro Suryoyos webbsida bahro.nu under 2009 men uppmärksammats först nyligen av acsatv, skriver ArDO bland annat så här:

”Klostret är inte längre enbart en religiös institution dit man vallfärdar för att få lugn och ro utan utgör en politisk maktsfär i sydöstra Turkiet. Till stor del är det denna omvandling som ligger bakom de uppkomna tvisterna och utgör numer en grogrund för ingripande från de turkiska makthavarna”

Vilken sorts maktsfär det handlar om framgår inte av uttalandet. Inte heller sägs det klart vems ärenden som klosterledningen går. Att döma av följande citat antyds det dock att biskopen och hans krets föredrar att umgås med dem som araméerna betraktar som sina fiender:

”De sitter till bords med sådana som vi öppet bekämpar och uppfattar som motståndare//…//Den sista tidens uppmärksamhet kring de inställda rättegångarna har visat vilka grupper som tagit över kontrollen och härskar över klostret och vilken inriktning man vill ge klostret. Genom ombyggnationerna har de ansvariga omvandlat Mar Gabriel mer till en turistattraktion än en religiös institution samtidigt som denna omvandling använts som täckmantel för andra aktiviteter som inte är passande för klostret”

Vi får också veta att de turkiska makthavarna bedriver en befogad process mot klostret:

”Vi ska inte heller i förväg fördöma utan att känna till bakomliggande konsekvenser. Vi anser t.ex att så länge den turkiska staten inte dömer rättsvidrigt så har vi inte rätt att fördöma den heller.”

Då är frågan om Arameiska Demokratiska Organisationen och de krafter som döljer sig bakom uttalandet är tillfredställda nu när Högsta domstolen i Ankara nyligen har upphävt de domar som var till klostrets favör. Har rättvisa skipats och var det denna utgång på rättegångarna som författarna av uttalandet hela tiden eftersträvade? Det är uppenbart att den undertecknande organisationen anser att klostret bär huvudansvaret för processerna genom egenmäktigt förfarande och alltså får skylla sig självt:

”Självklart ska vi inte acceptera någon kränkning av Mar Gabriel oavsett om den kommer från den turkiska staten, kurderna eller något annat håll. Samtidigt ska vi inte heller blunda för den nonchalans, ja t.o.m. dåliga omdöme, som klostrets ledning visat genom att tillåta den förvandling som skett av klostret. En kränkning inifrån kan skada klostret lika mycket som annat när det är fråga om klostrets historia och ursprung”.

ArDO tar alltså fram storsläggan när den levererar sina grova anklagelser, om än det mesta i diffusa termer. Trots att man undviker att nämna malfono Isa Gares vid namn, är det snudd på förtal när man skriver:

”Sedan början av 70-talet styrs Mar Gabriel av en person (familj), som kontrollerar klostrets verksamhet med järngrepp. Denne person har gjort sig stor förmögenhet genom klostret och är den direkt ansvarige för den omvandling, i alla bemärkelser, som skett av klostret de sista 20-30 åren.  Det är inte många som vet att Mar Gabriel sedan 40 år tillbaka fått bidrag från UNESCO. I bidraget ingick även lärarlön. Dock är det ingen som vet hur mycket pengar som kommit från UNESCO och vart pengarna tagit vägen någonstans. Ett är säkert och det är att det är en familj som livnärt sig på och styr klostret enväldigt och blivit mångmiljonärer ifrån det som kommer till klostret. Inte att förglömma att Mar Gabriel de sista årtiondena varit en skattkista tack vare bidrag från givmilda syrianer världen över.”

När det gäller anklagelsen att FN-organet Unesco skulle ha lämnat bidrag till klostret under 40 år, så har jag varit i kontakt med de ansvariga i Mor Gabriel-klostret och de försäkrar att de aldrig sökt eller fått ett öre av Unesco. Men jag har inte nöjt mig med detta utan kontaktat Unesco för att höra om de har lämnat några bidrag till Mor Gabriel överhuvudtaget. Enligt presstjänsten går det inte att hitta i något register att bidrag av någon form har getts till klostret.

Då inställer sig frågan vad ArDO baserar sitt påstående om ett 40 år långt bistånd från Unesco till Mor Gabriel på. Om det finns några konkreta bevis, är det bara att lägga fram dem. I annat fall är påståendet gripet ur luften. När det gäller donationer och gåvor till klostret från besökare och troende kan man ändå med blotta ögat se att det mesta torde ha investerats i klosterbyggnaderna.

Däremot är det allmänt känt att de syrianska och arameiska organisationernas paraplyorganisation Syriac Universal Alliance (SUA) tillsammans med några biskopsstift inom Syrisk-ortodoxa kyrkan, för drygt tio år sedan fick bidrag i mångmiljonklassen till produktionen av filmserien Den dolda pärlan (1). En viktig orsak till att projektet kunde få så stora bidrag var professor Sebastian Brocks engagemang och rekommendation, enligt initierade personer som jag talat med.

Men kort efteråt kom det fram interna beskyllningar om förskingring i stor skala. Den förre biskopen i Holland, Isa Çicek, inledde en rättsprocess i Italien som han vann. Men han kände sig bluffad av en arameisk grupp på 150 000 Euro, enligt mina källor. Troligen blev detta orsaken till att Çicek bröt sina band med araméerna under sina sista år i livet. Det är alltså i de egna leden som ArDO måste söka efter försvunna bidrag från Unesco.

När man läser ArDO:s uttalande häpnas man över den hämndlystnad som genomsyrar hela upplägget. Trots att inga bevis läggs fram öser skribenten ur sig den ena grova beskyllningen efter den andra. Syftet verkar vara att misskreditera klostrets ledning på ett sätt som är främmande för civiliserade krafter.

Sättet att angripa Mor Gabriel-klostret liknar snarare de metoder som vissa oseriösa turkiska medier använder sig av när de försöker svartmåla en motståndare. Strax efter den svenska riksdagens erkännande av Seyfo florerade exempelvis häpnadsväckande rykten i Turkiet om riksdagsledamöterna Ibrahim Baylan, Yilmaz Kerimo och Gulan Avci, som är födda i Turkiet (2). 
I Sverige hade aldrig en tidning vågat publicera så osannolika beskyllningar mot dessa riksdagsmän, utan att åka dit för förtal. ArDO tycks dock vara mer influerat av mentaliteten i Mellanöstern än av de pressetiska regler som gäller för svenska medier.

Hur ska man då ställa sig till ett så destruktivt agerande från de arameiska företrädare som säger sig värna om vår kultur och våra historiska institutioner? Är det ett led i den maktkamp som de så gärna vill vara en del av eller ett sätt att dra undan mattan för en fungerande verksamhet, när man själv inte kan kontrollera den? Allt verkar handla om makt och pengar. Och då finns det inget som är heligt i politik av denna sort.

FOTNOTER
(1) Ur Syrianska riksförbundets hemsida: Syriac Universall Alliance (SUA) och den syrisk-ortodoxa kyrkan har tillsammans med filmbolaget Trans World Italia producerat filmdokumentationen Den Dolda Pärlan som består av tre filmer på sammanlagt tre timmar och tre illustrerade böcker. 
(2)http://www.habervitrini.com/turkiyeyi_arkadan_hancerleyenlerin_kokenleri_yahudi_ve_ermeniymis-450992.html



Augin Kurt
Journalist