När fader George Malki engagerade sig i politiken fick han ta emot mycket kritik av biskopar, präster och folk i allmänhet. Samma visa var det när han stängde sin skola för att fira det assyriska nyåret med sina elever. Det var dock inget som bekymrade honom, hans ambitioner var goda. För fader George Malki har det aldrig varit en synd att älska sin nation.

Första gången fader George Malki tillfrågades om han ville bli präst i Derbessiye i Syrien var 1978. George avböjde erbjudandet från biskopen av Gzorto o Afroth regionen, som dock inte gav sig. Biskopen var väl medveten om George Malkis engagemang i ADO och informerade hans partivänner om det svåra läget för assyrierna i Derbessiye i hopp om att de kunde övertala honom. Detta samtidigt som han retoriskt frågade ”var är de patrioter som skriker Bethnahrin Bethnahrin? Derbessiye och dess invånare är i behov av en präst och vi måste skicka dit någon omedelbart”.

– De orden påverkade mig starkt och med stöd av vännerna i ADO tog jag beslutet att bli präst i Derbessiye. Jag hade en tro på Gud och på mig själv om att jag kunde klara av uppgiften, berättar fader George när vi träffas hemma hos honom. Min ambition var att göra något gott för mitt folk, i spirituell och nationell mening.

Innan George prästvigdes 1979 i Zalin ställde han ett krav om att det skulle finnas en skola i Derbessiye. Enligt biskopen av Gzorto o Afroth regionen fanns det en, men fader George möttes av en stängd och sliten byggnad.

– Mitt mål var att erbjuda ortens barn undervisning i det assyriska språket, tyvärr fanns det ingen skola som utlovat och jag var tvungen att börja från noll. Med Guds välsignelse och med hjälp av vännerna i ADO kunde vi grunda assyriska privatskolan Madrashto d´Sabro 1980.

Som rektor för skolan bestämde fader George att skolan skulle renoveras och tre år efter invigningen begav han sig till Europa i hopp om att hitta finansiärer. Han lyckades samla gåvor från flera håll bland assyrier i Europa. Utöver finansieringen av renoveringen lyckades han även få bidrag för att köpa en skolbuss samt bygga ett hus för ortens präst.

– Utan hjälp från folket, kyrkan och de assyriska organisationerna skulle detta aldrig kunnat genomföras. Med dessa ord vill jag härmed tacka alla de som hjälpt till i detta projekt.

Madrashto d´Sabro skolan startade med en förskoleverksamhet för att därefter utökas till en låg- och mellanstadieskola med cirka 300 elever. Eleverna var av blandad härkomst, utöver de assyriska fanns det kurdiska och arabiska elever. Skolans regler gällde för alla elever oavsett ursprung, exempelvis inleddes varje skoldag med att läsa Fader vår på assyriska.

Ämnesundervisningen följde i princip den statliga skolplanen, men i två ämnen skiljde sig Madrashto d´Sabro skolan, nämligen undervisning i assyriska och i engelska. Assyriska var ett huvudämne och syftet var att stärka assyrierna i deras modersmål.

– Assyrierna i Derbessiye identifierade sig som araber, och mot bakgrund av det var det extra viktigt att undervisa dem i assyriska samt upplysa dem om deras historia. Med facit i hand gick det över förväntan, i princip alla assyrier som gick i vår skola lärde sig assyriska.

Som präst lämnade fader George aldrig den politiska banan. En viktig fråga som han engagerade sig särskilt för var i samband med parlamentsvalet i Syrien 1990. Assyriernas kandidat var ADO-medlemmen Bashir Saadi från Zalin. Fader George tillsammans med många andra ville se honom lyckas.

– I över en månads tid åkte jag och Bashir runt i Zalin regionen med skolbussen för att samla röster. Vi marknadsförde honom från by till by, ort till ort, för att inte tala om alla människor vi skjutsade fram och tillbaka från vallokalerna. Det var en hektisk och riskabel period. Två gånger om blev vi stoppade av den syriska säkerhetstjänsten, som var emot att jag som präst involverade mig i politiska frågor. Men de kunde inte hindra oss, vårt mål skulle uppnås och så blev det, säger fader George som minns valdagen med värme.

– Flera assyrier tvivlade på att vi kunde lyckas, men när Bashir Saadi väl valdes in i det syriska parlamentet gladdes många åt hans framgång. Hans framgång var också folkets framgång, inte minst ADO:s.

Tråkigt nog var det inte bara den syriska säkerhetstjänsten som ogillade fader Georges politiska engagemang, även kyrkan och en hel del assyrier var emot det.

– Jag fick ta emot mycket kritik av biskopar, präster och folk i allmänhet. Det var dock inget som bekymrade mig, mina ambitioner var goda. Dessutom var det inte första gången jag fick liknande kritik. I samband med varje assyriskt nyårsfirande stängde jag skolan och åkte in med eleverna till Zalin för att delta i festligheterna som ägde rum under dagen, trots att dessa beslut stred mot kyrkans principer och ansågs som kontroversiella, förklarar fader George samtidigt som han med allvarlig ton klargör:

– Det finns ingen synd i att älska sin nation.

[FOTNOT: Läs fortsättningen nu på torsdag. Hela reportaget finns att läsa i senaste numret av Hujådå, nr 2-2009. Bli stödmedlem och få hem den i brevlådan.]

• 

• 

• 

• 

•