Den kurdiska gerillarörelsen PKK har traditionellt haft goda relationer med Ryssland och med Syriens ledare Hafez al-Assad. Den senare härbärgerade PKK-ledaren Abdullah Öcalan och hans träningsläger i ett decennium innan Öcalan greps. Så sent som i februari 2016 öppnade PYD sitt första europeiska kontor i Moskva och i april 2016 även ett i Stockholm. Men PYD började snart agera övermodigt och försökte sig på ett opportunistiskt spel som gick ut på att spela ut Ryssland och USA mot varandra, genom att erbjuda sina militära tjänster till högstbjudande. Det började med att USA lierade sig med den nybildade milisen SDF (Syrian Democratic Forces), som i verkligheten kontrolleras av YPG. När IS omringade kurderna i Kobane och var på god väg att inta staden i september 2014 gav USA kurderna vapen och flygunderstöd som hejdade angreppet. Ryssarna noterade kurdernas samarbete med USA men fortsatte stödja dem. I september 2015 gav ryskt flyg t ex understöd åt SDF i Aleppo.
I oktober 2015 släppte USA 50 ton vapen till SDF/YPG. Ryssarna började nu tvivla på kurdernas ärlighet. De ryska vapenleveranserna till PYD slutade sannolikt efter detta, men ryssarna behöll sina politiska kontakter med kurderna. I november 2015 sköt turkiska jaktplan ner ett ryskt stridsflyg, vilket ledde till en politisk kris mellan Ryssland och Turkiet. Ryssarna gav PKK-gerillan axelburet luftvärn som sköt ner en turkisk stridshelikopter inför kameran. Det var sannolikt en varning till president Erdogan att Ryssland kunde intensifiera sitt stöd till PKK och skapa mer problem för honom. Till slut tvingades Erdogan att be om ursäkt och lämna ekonomisk kompensation till Ryssland. Han besökte Moskva och de båda länderna började nu agera i ett slags samförstånd.
Ett av Erdogans främsta krav var att Ryssland skulle stänga PYD:s kontor i Moskva och sluta stödja kurderna i Syrien. Som ett resultat av Erdogans besök i Moskva och Turkiets helomvändning gentemot Ryssland, övergav Erdogan stödet till islamistiska rebeller i Aleppo, som till slut hamnade under den syriska arméns kontroll. När dessa rebellgrupper nu sitter i indirekta förhandlingar med regimen i Damaskus, har de inte längre kontroll över någon viktig stad i Syrien, allt medan kurderna är utestängda från samtalen.
Kurdo Baksi, som agerar som självutnämnd talesman för kurdiska frågor i Sverige, skrev en debattartikel i Vestmanlands Läns Tidning dagen innan förhandlingarna i Astana skulle börja den 23 januari 2016. Under rubriken Låt Syrien bli tre stater, ondgör sig Baksi över att YPG har hamnat i offside:
”Även om initiativtagarna är Turkiet, Iran och Ryssland ska man inte underskatta diktator Bashar al-Assads roll i utformningen av konferensen. Men detta spektakel saknar trovärdighet och legitimitet. Initiativtagarna är samtliga misstänkta för krigsbrott. Det är tyrannerna som nu kallar till möte utan att FN, EU, Arabförbundet eller USA fått ett ord med i laget. Än märkligare är att den grupp som i Syrien med i särklass mest framgång bekämpat terrorgruppen Daesh (IS) inte bjudits in.”
Att USA och FN inte är med är en sanning med modifikation. Det är FN-sändebudet för Syrien Staffan de Mistura som sköter kontakterna mellan regimens delegation, ledd av Syriens FN-ambassadör Bashar al-Jafari, och de väpnade sunnitiska gruppernas delegationer. När det gäller USA har initiativtagarna till mötet velat vänta ut Obama och koppla in Trump-administrationen. Obama avgick fredagen den 20 januari 2016, bara tre dagar innan mötet i Astana skulle börja. Således har USA inbjudits i sista stund, skriver finska Yles svenska avdelning.
Baksi skriver vidare:
”Kurdernas, inte minst kurdiska YPJ-kvinnornas heroiska insatser har skildrats många gånger, och borde snart vara välbekanta för svenska folket efter bokutgivningar med YPG-volontären Jesper Söder, ”När världen tittade bort”, och journalisten Joakim Medins ”Kobane”. Men trots att de syriska kurderna är levande exempel på kvinnlig frigörelse, sekularism och samexistens mellan religiösa och etniska grupper motarbetas man systematiskt”.
Ingen kan förneka att kurdiska kvinnor deltar aktivt i gerillarörelsen PKK och dess dotterorganisationer. PKK är dock inte ensamt om att engagera kvinnliga gerillakrigare. Många andra gerillarörelser har gjort samma sak. Receptet används även av PKK:s marionetter bland assyrierna, de s k Dawronoye, men i det fallet är det ofta marginella kvinnogrupper som är att betrakta som PR för Dawronoye.
Kurdo Baksis påstående att PYD är det bästa receptet på samexistens och tolerans gentemot svagare grupper, är dock långt ifrån sanningen. Vi har under de senaste årens kurdiska dominans i Gozarto-regionen i Syrien sett många övergrepp och väpnade attacker gentemot assyrier och övriga kristna grupper; assyriska militära ledare har avrättats kallblodigt av YPG, den assyriska vaktstyrkan Sootoro/GPF har angripits av YPG/Asayish (kurdisk polis), assyriska rörelser och samlingsplaster har utsatts för självmordsattentat, assyrisk egendom har blivit utsatt för konfiskation, PYD har försökt påtvinga kurdisk skolplan på assyriska skolor, assyriska ungdomar har blivit tvångsinkallade till YPG-milisen, assyriska bönder har trakasserats och misshandlats anklagade för att ha röstat på Bashar al-Assad, en assyrisk advokat som opponerar sig mot kurdiska landkonfiskeringar har arresterats och trakasserats. Listan kan göras ännu längre.
Erfarenheterna från kurdiskt styre i Syrien, Irak eller Turkiet (Turabdin) visar att den påstådda toleransen gentemot assyrier, yezider eller andra ursprungsbefolkningar är bara till namnet. I själva verket handlar det om att ersätta arabisk eller turkisk fascism med kurdisk fascism. I fallet assyrierna vill kurdiska makthavare och akademiker dessutom stjäla inte bara vårt land och vår mark, utan även vår historia.
Situationen i Syrien har nu kommit till ett läge där det kurdiska lokala styret ser sig allt mer trängt och åsidosatt av stormakter, regionala makter och regimen i Damaskus. Uppenbarligen håller Turkiet på att få igenom sin vilja att begränsa möjligheten till att PYD/YPG skulle dominera en stor del av norra Syrien som gränsar till Turkiet. Totalt har Syrien en gräns med Turkiet som sträcker sig nästan tusen kilometer.
I kraft av sin militära styrka i YPG-milisen visar det kurdiska styret sitt missnöje med utvecklingen och samtalen i Astana som har utelämnat kurderna. YPG har deklarerat att man inte kommer att respektera de beslut som tas vid mötet i Astana. Enligt ryska nyhetssajten Sputniks turkiska avdelning säger YPG så här:
”Görüşmelere katılan tarafların ve onların hamisi olan ülkelerin Suriye’deki ciddi krizin bir parçası olduğunu ve Suriye halkının ihtiyaç duyduğu kararlar alamayacağını düşünüyoruz”.
Det betyder: ”Vi anser att grupperna som deltar i förhandlingarna och länderna som skyddar dem är en viktig del av konflikten i Syrien, och tror inte att de kommer att fatta beslut som utgår från det syriska folkets behov.”
Reuter skriver: ”The YPG said the solution for the Syrian conflict, which has raged on into it sixth year, would be ‘through democratic autonomous zones that preserve the unity of the Syrian land and that we are applying on the ground’. The warring sides ”could benefit from this experience that we have established,’ it said.” Kurderna har nu backat från tidigare krav och kallar inte längre sina tre s k kantoner för Rojava. Nu heter det ”demokratiska självstyrande zoner i ett enat Syrien”.
Vad YPG:s uttalande innebär i praktiken återstår att se. Men för oss assyrier och andra utsatta grupper i Gozarto vore det en lättnad ifall kurdiska övergrepp får ett slut och kurdiska makthavare visar mer ödmjukhet i sina relationer med oss. Kurderna ska inte glömma att de är ockupanter av någon annans hus – vilka kurdiska namn de än ger Gozarto.
