Assyrien Kulturcenter i Botkyrka anordnade en kulturafton med ovanligt inslag. En ensemble bestående av Sven Wollter, Maria Johansson, Elisabeth Korndahl och Mousa Elias framförde underhållning som var baserad på kulturella verk från Gilgamesh och Shakespeare till Trosell och Afram. Ett skådespel som framfördes på ett fantastiskt vackert sätt, enligt Viktoria Soma.
Lördagen den 14 oktober 2006 var jag och min man bjudna pÃ¥ en minst sagt ovanlig kulturafton pÃ¥ Assyrien Kulturcenter i Botkyrka. Det var teater utan rekvisita, och endast föreningslokalens lilla ”talar”-scen var den fasta punkten för själva föreställningen. Ensemblen bestod av tvÃ¥ kvinnor och tvÃ¥ män, Mousa Elias pÃ¥ oud, Maria Johansson, Elisabeth Korndahl och Sven Wollter. Johansson och Elias hade sin fasta plats pÃ¥ scenen medan Korndal och Wollter rörde sig fritt i lokalen, bland publiken. Alla var bohemiskt klädda och spelade mÃ¥nga olika roller pÃ¥ ett fantastiskt vackert sätt.
Rollspelet skiftade så snabbt att man fick en känsla av att inte riktigt hänga med i spelets regler. Det var kanske det som var meningen. Man fick sig ett smakprov för att sedan själv söka vidare och lära sig mera. Själva budskapet var ju; Frihet i den lilla individens liv, till att börja med. Själva manuset var ihopplockat ur kulturella verk över tiden, från Gilgamesh-eposet och Shakespeare till Aino Trosell och Gabriel Aframs dikter.
Kvällen började med intressanta möten mellan människor i en glad, nyfiken och väldigt trevligt anda i föreningens lokaler. Det var en blandning av kulturmänniskor över många gränser som var inbjudna. Det var radiofolk, journalister, konstnärer, författare, skådespelare och många fler kulturellt aktiva kvinnor och män som möttes och utbytte tankar och idéer denna afton. Det ska visst till möten över gränserna för att vi människor ska våga vara oss själva och umgås med varandra utan alla hämmande gränsdragningar vi annars gör i vardagen.
Den fantastiska maten som de aktiva kvinnorna i föreningen hade lagat och dukat fram på de två långborden var den allra bästa sammanförande länken i den gemenskap som vi alla hade gjort möjlig denna underbara afton.
Det jag minns mest från ensemblen är, fågeln i buren som längtade så innerligt efter att få bli fri och flyga högt uppe i det fria. Då hon inte släpptes ut och inte heller själv kunde ta sig loss ur buren, så använde hon sin fantasi. Fågeln bredde ut sina vingar i buren och flög upp i det fria med buren på sina inspärrade vingar. Fågeln frigjorde sig själv. Elisabeth Korndahl framförde detta stycke på ett levande och vackert sätt att den fortfarande får mig att tänka på den människa som vill göra sig fri från förtryck och hierarki. Vilken styrka har då inte människans fantasi att frigöra sig ur sitt arv som består av den sociala livssituation som hon har levt och fostrats i?
Det var uppmuntrande och glädjande att se så många människor som är aktiva bevarare av vårt folks historiska och kulturella arv. All frigörelse börjar nog med en liten och obetydlig tanke som desperat söker sitt uttryck. Men eftersom den är så obetydlig och gör sig gällande i fel tid, så förvägras hon att bli klädd i ord. Istället trycks den ned i sin källa, om och om igen. Men tanken finns där och vägrar att dö bort utan att ha sett dagens ljus. När tiden är inne gör den sig påmind på nytt med en kraft som skulle kunna spränga alla gränser. Nu är bäraren, människan, av denna tanke tvungen att klä den i ord och uttala den i sammanhang där den kan påverka åhöraren på ett oförglömligt sätt.
Nu talar jag naturligtvis om den goda tanken som leder till en frigörelse ur en mänskligt nedbrytande situation. Skulle jag tänka i dessa banor om jag bodde kvar i vårt forna hemland? Nej. Det skulle jag med all säkerhet inte göra eftersom jag och mänskligheten med mej behöver både kunskap och frid för att kunna tänka efter och sortera det goda från det onda.
Relaterade artiklar
