När Södertälje blir omtalat i riksmedia handlar det oftast om stenkastning mot bussar, skottlossningar och andra missförhållanden som drabbar stadens invånare. Men det finns också ljusglimtar som inte får komma fram i dagens ljus. Ljusglimtar som är så starka att södertäljebor mycket sällan överväger en flytt. Abo Amer är en av många ljusglimtar.

I lördags, efter en ljummen alla hjärtans fest, var det dags att plugga igen. Efter att ha vaknat, något halvbakis, åkte jag och en kompis som var på besök i Södertälje för festens skull, till Campus telge för att plugga lite. Vid rödljusen, i höjd med St: Jakobs kyrka, hördes en hög smäll från underredet på bilen och vi hoppade till. Bilen började brumma väldigt högt och förlorade nästan all effekt, den körde inte snabbare en 30 km/h. Så fick vi köra sista 100 meterna mycket långsamt och högt brummande fram till skolan, där vi parkerade och utvärderade läget. Till slut bestämde vi oss för att plugga lite, och låta bilen stå där eftersom ingen förmodligen skulle kunna ta emot oss klockan ett på en lördag. Parkeringen på campusen var ändå gratis under helgen.

Drygt två pluggtimmar senare dök min kusin upp. Efter att jag informerat honom om läget och att vi förmodligen skulle behöva skjuts, föreslog han att vi skulle ta bilen till Abo Amers bilverkstaden direkt. ”Han fixar den på nolltid, men innan tre helst, för jag är inte säker på när han stänger idag”, sade kusinen. Jag körde långsamt och högljutt med kompisen och kusinen bakom i hans bil.

Resan som normalt ska ta fem minuter, tog tio. Men till slut var vi där prick klockan tre, Abo Amers stängningstid. Vi körde fram till verkstaden med stora röda dörrar. Vi gick ut ur bilen och såg frågande mot en man iklädd blåa verkstadskläder, svart oljebefläckad hud och en cigarett så långt ut på mungipan att man kunde tro att den på ett mystiskt sätt trotsade gravitationen. Där stod vi halvt mumlande halvt tysta inväntande hans reaktion, det var trots allt stängning. Efter en djup suck sa han; ”Kör in bilen, så ska jag titta på den”.

Bilen hissades upp och Abo Amer tog en snabb titt under bilen. Sedan var han i farten. Han började svetsa en del, utan några kvalificerade skyddsglasögon och en cigarett i mungipan som bara brann upp utan att egentligen rökas. ”Jag känner igen bilen, var inte din mamma här för två veckor sen och fixade anmärkningar från bilprovningen?”. ”Jo, kanske svarade jag”, utan den blekaste och förundrad av att han visste vem jag var. ”Jo det är den, det ser jag här”, sa han och pekade på några bromsrör under bilen.

Efter lite diskussioner, medan han jobbade, kom vi fram till att han kände min kusins pappa, min morbror. Och visst hade han fixat mammas bil bara några veckor tidigare. Abo Amer hade full koll och tjugo minuter senare var han klar. ”Det här kommer att hålla, du behöver inga nya reservdelar”, konstaterade han. Jag tackade honom, och frågade om priset. Då tittade han tillbaka på mig, som om han granskade min bakgrund och vem jag var och till slut sa han: ”Om du är din mammas son räcker det med tvåhundra kronor”. Då insisterade jag på att han skulle ta mer, med tanke på omständigheterna och den service han erbjöd. Men han hade bestämt sig. Jag backade ut, vevade ner rutan och frågade honom; ”Vart någonstans över hela Sverige, hade det här kunnat ske? Att någon överhuvudtaget tar emot en kund efter stängning, hittar problemet och fixar det, till en kostnad av nästan ingenting”. ”Du skulle behöva köra väldigt länge för att hitta något liknande”, svarade han med ett stort leende över hela ansiktet.

I bilen, som var som ny, på väg hem, berättade jag för min kompis att just sådana här händelser är en stor anledning till varför det kommer krävas mycket innan jag ens överväger att lämna Södertälje.