Sylvia Rezania skrev i Hujådå om assyrier som kanske lägger alldeles för stor vikt på folkmordsfrågan. Rezania skrev att fokuseringen på Seyfo gör det är lätt att glömma andra viktiga frågor som t e x ungdomar som hamnat snett i livet. En sårad Samira Touma svarar varför Seyfo-frågan fortfarande är av yttersta vikt.

Efter att jag läste Sylvia Rezanias krönika kände jag mig väldig sårad och frustrerad. Att en assyrier kan skriva något sådant är överraskande. För det du menar med din artikel är i princip att vi prioriterar Seyfo för mycket och att vi glömmer bort våra ungdomar.

Det verkar som om du inte är insatt i vÃ¥rt folks öde. LÃ¥t mig dÃ¥ förklara sÃ¥ att du förstÃ¥r varför vi kämpar sÃ¥ mycket som vi har gjort och fortfarande gör gällande SeyfofrÃ¥gan. Vi försummar absolut inte vÃ¥ra ungdomar när vi jobbar med Seyfo.

Det är till och med så att det är dem som håller i denna kamp, för chansen att våra förfäder skall få upprättelse någon gång. Det är vi skyldiga våra förfäder helt enkelt. Du skulle kanske vara med på våra manifestationer och se att majoriteten av deltagarna är ungdomar. För att klargöra det lite vill jag säga att det är mest ungdomar som kämpar för Seyfo.

För att komma till din fråga om hur vi skall göra efter ett erkännande? Ja, efter ett erkännande kan vi lägga Seyfo-frågan bakom oss med gott samvete mot oss själva, våra barn, barnbarn och framförallt våra förfäder.

Det är inte en liten fråga precis. Det handlar om världspolitik. Hade det inte varit en stor fråga för världen och hade det varit en ointressant betydelselös fråga, hade Turkiet redan erkänt folkmordet. Det lovar jag. Vad gäller priset som vi betalar, kan jag med gott samvete säga, att det är ett alldeles för lågt pris i jämförelse med vad offren har fått betala.

AngÃ¥ende ditt argument om att vi glömmer bort vÃ¥ra ungdomar kan jag, som är väl insatt i det assyriska och svenska samhället, säga dig att vi har ungdomar av hög klass. Självklart har ett fÃ¥tal hamnat pÃ¥ ”fel bana”, men vi lämnar inte vÃ¥ra ungdomar bara sÃ¥där. Vi gör vÃ¥rt absolut bästa med att hjälpa dem ur missbruk och andra sociala problem. Men det är klart att vi mÃ¥ste ha utrymme att vÃ¥ga tala om att det förekommer problem sÃ¥som vÃ¥ld, missbruk och dylikt även hos oss.

Våra ungdomar är överrepresenterade i högskolor och universitet. De är insatta i både det svenska och assyriska samhället. Det är ju de som för vår kamp vidare, vilket är helt korrekt eftersom de också är vår framtid. När jag tittar på våra ungdomar kan jag verkligen känna mig trygg och mycket väl till mods.