Den 26 januari 2014 avled den assyriske prästen Bedros Shushe i Tyskland, 77 år gammal. Fader Bedros var en ovanlig präst inom syrisk-ortodoxa kyrkan. Makt och rikedom var han inte så intresserad av. Istället var han en patriotisk rebell som uppmanade det assyriska folket att stå emot kyrkoledningens vanstyre och maktmissbruk, skriver Augin Kurt Haninke.

Allmänt känd som Qasho Bedros har denne modige man i hela sitt liv stått rakryggad inför ständiga påhopp från sin kyrkoledning och olika civila aktörer på grund av en frispråkighet och reformiver som är sällsynt bland prästerskapet. Hans mål var att förena kyrkan och nationen i kampen för överlevnad hos den utsatta assyriska nationen. Men motståndet blev övermäktigt och tvingade honom att ansluta sig till Vatikanen under åren 1991-2005. Motståndet bedrevs av reaktionära krafter, t ex mäktiga assyriska klaner från Midyat, som samarbetade med kyrkans ledning i kampen mot den assyriska nationella rörelsen. Denna kamp pågår än idag under täckmanteln av namnkonflikten.

 Vem var denne rakryggade präst? 

Bedros Shushe föddes i Midyat 1937 av fattiga assyriska föräldrar i ett traumatiserat samhälle, som försökte återhämta sig från folkmordet Seyfo 1915. En ny era hade börjat i Turkiets historia med Mustafa Kemal Atatürks nya republik som försökte assimilera etniska minoriteter till turkar. Ett viktigt steg i denna assimileringspolitik var att förbjuda all undervisning utanför det turkiska utbildningsväsendet. De officiella assyriska skolorna stängdes 1928. I Midyat fanns dessförinnan fyra skolor i kyrkornas regi med lärare betalda av staten och befriade från militärtjänsten. 1934 utfärdades ett nytt påbud om assimilering när lagen om efternamn trädde i kraft. Alla medborgare skulle ges ett påtvingat efternamn och alla orter skulle få turkiska namn. Projektet sjösattes under en tid av två år och familjen Shushe fick efternamnet Öğünç.

Assyrierna i Turabdin fortsatte att ge sina barn undervisning i sitt eget språk, men under täckmanteln ”bibelstudier”. När unge Bedros var 5-6 år började han således lära sig sitt modersmål i dessa skolor. Samtidigt fick han undervisning i den turkiska folkskolan. Vid 17-årsåldern utsågs han till assyrisk lärare i byn Hah, varifrån hans släkt hade flyttat till Midyat ca 250 år tidigare. Ett år senare stationerades han som lärare i Sankta Shmunikyrkan i Midyat, där han blev kvar i sin tjänst i 15 år. Det var 1955 när Turabdin fick Afrem Bilgiç från byn Bote som ny biskop. Malfono Bedros utmärkte sig från sina föregångare genom sin radikalism och reformer i kyrkans tradition, men hade hela tiden stöd hos biskop Afrem. Han var t ex den förste i Turabdins historia som bildade en flickkör som medverkade i söndagsmässan. Flickorna kunde till och med få läsa Paulus brev till församlingen. Han undervisade ett hundratal barn i alla åldrar, däribland ett 30-tal flickor. En annan ”nymodighet” från hans sida var att låta eleverna spela teaterpjäser vid nyår och andra högtider, som handlade om årstiderna eller den bibliska berättelsen om Josef i Egypten.

Med en del av sina assyriska elever på 1960-talet  

Så småningom lärde han sig också engelska självmant och började undervisa i det. Även muslimska högstadielever från stadsdelen Estel brukade studera engelska hos honom. Han fick fem turkiska lira per elev och månad – ett välkommet tillskott till en blygsam lärarlön som inte ens räckte till en egen bostad, berättar fader Bedros i en lång intervju med Jan Beth-Sawoce från 2001.

 Vid den här tiden, på 1950- och 60-talen, visste malfono Bedros ingenting om sina assyriska rötter innan hans folk antog kristendomen. Nästan ingen annan i Turabdin var heller medveten om sin etniska härkomst och de fornassyriska förfäderna, eftersom kyrkan för länge sedan hade betraktat sin forna historia som hednisk och fjärmat sig från det förkristna kulturarvet. Men mot slutet av 1960-talet fick han en unik bok hemskickad med posten. Författaren var bosatt i Brasilien och hette Abrohom Gabriel Sawme. Han var en f d elev hos Yuhanon Dolabani vid den berömda assyriska skolan i Adana i början av 1920-talet. Boken hette ”Kthobo d mardutho d Suryoye” och beskrev ingående assyrisk historia, t ex hur kristendomen är baserad på våra assyriska förfäders tro och vilka stordåd de hade uträttat i mänsklighetens tjänst. Därmed lades grunden för den patriotism som malfono Bedros ville överföra på en vilsen kyrka som tog avstånd från sina anrika förfäder.

Han skrev inte med fjäder, men välmed handgjorda vasspennor. Här ett porträtt som illustrerar handskrift

Malfono Bedros har också gjort en viktig insats i språkets tjänst när han med sin vackra handstil kopierade ett par hundra kyrkliga böcker som har använts runtom i Turabdin eller på andra håll. Gamla skrifter som används i liturgin slets hårt och gick inte alltid att laga. I brist på tryckerier satt lärare som malfono Bedros och skrev av dem sida för sida, dag in och dag ut. Till och med bläcket var en bristvara, så han gjorde eget av rostat vete. Jag har sett några böcker med min egen fars handstil skrivna i vetebaserat bläck. Det har en vacker mörkbrun färg och bleknar inte så lätt. Fader Bedros skrev inte bara av texten i de gamla böckerna. Han band också den nya boken innan han lämnade den vidare till beställaren. Allt gjordes gratis förstås. Även efter att han kom till Tyskland har han fortsatt med detta. Totalt kan det röra sig om 300 verk med hans egen handstil.

1969 kom han till dåvarande Västtyskland som gästarbetare. Men en av hans gamla vänner från tiden i Midyat, orientalisten Helga Anschütz, ansåg att hans kunskaper och kompetens bättre skulle komma till användning om han blev både präst och en sorts social rådgivare åt de assyriska gästarbetarna. Hennes kontakter inom den katolska kyrkan i Bayern ledde till att den lokale biskopen och andra potentater skrev till den syrisk-ortodoxe patriarken Yakub III i Damaskus om tillstånd. Patriarken gick med på det och 1971 vigdes malfono Bedros till präst av sin mentor biskop Afrem i Midyat. Därefter tog han sin familj och flyttade till Tyskland för gott. Den katolska hjälporganisationen Caritas började avlöna fader Bedros, som blev den ende assyriske prästen för hela Centraleuropa (Tyskland, Schweiz, Österrike m fl). I nästan ett decennium kom han att tillbringa en stor del av sitt liv i tågresande mellan olika orter. På den tiden fanns inte heller några telefoner i gästarbetarnas hem. Så han brukade skriva brev eller vykort och meddela sin ankomst. Detsamma gjorde de utspridda församlingsmedlemmarna när de hade ett barn att döpa eller en annan religiös tjänst som behövde uträttas av fader Bedros.

Mot slutet av 1970-talet började andra assyriska präster stationeras i Tyskland och övriga länder, när invandringen av assyrierna till dessa länder hade ökat. Många av våra präster är kända för att törsta efter makt och pengar. I Turabdin var de fattiga. Men i Tyskland och Schweiz fanns församlingsmedlemmar som hade det gott ställt jämfört med sina bröder i hemlandet. Således var det mycket attraktivt för en präst att bli stationerad i Tyskland eller övriga länder i Europa. Detta medförde att några präster och munkar i sin rivalitet började motarbeta fader Bedros, trots att han hade hjälpt många av dem när de var nyinflyttade. Munken Isa Cicek, som också var släkt med fader Bedros fru, tillbringade långa tider i prästparets hem utanför Augsburg i början av 1970-talet. När han så småningom blev biskop för Centraleuropa och en mäktig spelare i kampen mot den assyriska nationella rörelsen, suspenderade han flera gånger fader Bedros från prästämbetet.

En annan präst från Midyat, som fader Bedros nämner vid namn i intervjun från 2001, hade angett fader Bedros och en österrikisk katolsk munk i Istanbul till den turkiska säkerhetstjänsten för statsfientlig verksamhet. Munken hette Broder Josef och var föreståndare för katolska tyska skolan i Istanbul. Prästen i fråga hade bett fader Bedros att se till att hans son Sabri skulle få inträde till katolska skolan, men Sabri klarade inte inträdesprovet. Då hämnades prästen på sina kollegor. Broder Josef blev utvisad från Turkiet och fader Bedros kunde inte besöka sitt älskade hemland på tre decennier. Flera andra assyrier – både präster som var agenter i den turkiska säkerhetstjänsten – och deras medlöpare bland gästarbetarna hade också angett fader Bedros till de turkiska myndigheterna. De anklagade honom för ”assyrisk separatism” och annan statsfientlig verksamhet. Någon assyrisk separatism har aldrig varit aktuell, men termen användes likväl av angivarna om de assyrier som var aktiva i det assyriska föreningslivet i utlandet. Fader Bedros dömdes i sin frånvaro av säkerhetsdomstolen i Diyarbakir, samma domstol som år 2001 ställde fader Yusuf Akbulut till svars för hans uttalande att inte bara armenierna hade blivit offer för folkmordet 1915. 

Men 1995 utfärdades tydligen en allmän amnesti och fader Bedros blev kallad till turkiska ambassaden i München där han delgavs både beslutet och hela underlaget till den makulerade domen. Där finns namnen på alla dem som falskeligen hade angett honom till turkiska myndigheter. Långt senare fick han också en skriftlig ursäkt av en prästkollega i Turkiet som var känd för att gå säkerhetstjänstens ärenden och en nyckelfigur i det organiserade motståndet mot den assyriska föreningsrörelsen i Sverige, Tyskland, Schweiz och andra invandringsländer. Mer om detta i min kommande bok.

Fader Bedros var alltså en eldsjäl som brann för den utsatta assyriska nationen, vars mäktigaste organisation – kyrkan – hade blivit infiltrerad av fientliga krafter som värvade kyrkoledare för att skapa konflikt bland assyrierna. Denna konflikt har fått etiketten ”namnkonflikten” men är i grunden ett politiskt verktyg för att söndra och härska, säger fader Bedros i intervjun från 2001. Han återger ett tydligt exempel på kyrkoledningens dubbelspel när han berättar om patriark Yakubs besök i Tyskland 1977. Redan 1971 hade patriarken och medföljande biskopar – däribland nuvarande patriark Zakka Iwas – varit gäster i fader Bedros hem i Tyskland. De döpte hans nyfödde son Ashur utan att protestera mot valet av detta namn, som de senare bekämpade ivrigt. Zakka Iwas själv heter för övrigt fortfarande Sanharib i sina ID-handlingar.

Men 1977 hade den assyriska rörelsen vunnit terräng bland de assyriska invandrarna i Västvärlden och assyriska föreningar och förbund började bildas i snabb takt. Regimer i Mellanöstern, däribland Turkiet, såg detta som ett hot. Samtidigt kände kyrkans ledning sin världsliga makt hotad av den sekulära nationella rörelsen. Av denna anledning lät sig olika assyriska patriarker villigt värvas av dessa regimer och kampen antog en organiserad form i kyrkans regi. Så när patriark Yakub kom till Sverige och Tyskland på besök 1977 var han beredd att bannlysa den assyriska sidan i den uppseglande namnstriden. Fader Bedros berättar i intervjun att han var närvarande när både assyriska företrädare och deras motståndare bland klanledarna hade träffat patriarken. De samtalade med patriarken separat och fader Bedros bevittnade med egna ögon hur patriarken slängde bränsle på elden genom att spela ett falskt spel. Till assyrierna sade han att de var bildade och upplysta. De behövde inte bry sig om okunniga klanledare. När han träffade klanledarna sade han att assyrierna var parasiter som var ute efter att dela folket och skada kyrkan. Efter dessa möten ställde fader Bedros en befogad fråga till patriarken:

– Vilken sida vill du att jag ska följa? Patriarken svarade med tystnad, säger han.

Detta är bara ett konkret exempel på det stora dubbelspel hos kyrkoledningen som har fördjupat splittringen inom folkgruppen. Nuvarande patriarken har fortsatt i föregångarens spår men gått ett steg längre. Under patriark Yakubs tid var kyrkan en intakt organisation. Nu slits även kyrkan av interna splittringar. Patriarken själv har gjort sitt bästa för att underlätta splittringen inom syrisk-ortodoxa kyrkan genom att viga nya biskopar på löpande band och upprätta nya stift i de befintliga, både i Europa och övriga delar av Västvärlden där det bor assyrier med syrisk-ortodox kyrkotillhörighet. 

Fader Bedros var mycket medveten om och förbittrad över denna splittring inom folket och kyrkan. På frågan om han trodde att assyrierna i framtiden skulle kunna upprätta en egen stat för att överleva som nation, svarar han att de olika assyriska kyrkorna måste förenas först. Annars blir det svårt. Han manade därför till enighet inom de sju kyrkor i Mellanöstern som har assyriska rötter, så kallade syrisk-talande kyrkor: Syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka, Österns gamla kyrka, Kaldeiska kyrkan, Syrisk-katolska kyrkan, Melkitiska kyrkan och Maronitiska kyrkan. Det finns också protestantiska assyriska kyrkor. Men kyrkoledarna i dessa kyrkor kommer inte självmant att sträva efter assyrisk enighet, om inte ett starkt krav kommer från församlingsmedlemmarna, säger fader Bedros i en röst till eftervärlden som för alltid kommer att klinga i våra öron, trots att han själv har lämnat jordelivet. Må hans själ vila i frid!

 ———————————————————-

Ps! För ytterligare information om fader Bedros gärningar och kamp mot korrumperade kyrkoledare, vill jag hänvisa till program i Assyria TV.

Augin Kurt Haninke 
Journalist