Med den nya tränaren Azrudin Valentic vid rodret håller AFF:s nya lagbygge på att ta form. Var hamnar Assyriska FF den här säsongen? Kommer fansen bita naglarna ännu en säsong? Men framför allt, kommer AFF hitta sin förlorade identitet, undrar Dikran Ego.

Naturligtvis kan träningsmatcherna under försäsongen inte ge svar på frågorna i ingressen. Men med några dagar kvar till seriepremiären och efter sju träningsmatcher kan man ta en närmare titt på laget för att bilda sig en uppfattning av årets upplaga av Assyriska FF.

På de senaste träningsmatcherna ställde man upp med ett lag ganska likt förra säsongen. Torstensson och Momo som mittbackar, David Durmaz på höger och Batan som vänsterback. Bland årets backar känns David Durmaz stabilast. Momo må göra många bra saker under en match men hans misstag är oftast avgörande och resulterar nästan uteslutande med mål bakåt. En renodlad mittback är att föredra. Torstensson ska helst inte spela mittback. Inte för att han gör ett dåligt jobb som mittback, en så intelligent spelare som Torstensson skulle klara av vilken arbetsuppgift som helst på planen. Han är dock mycket nyttigare som anfallare.

Lagkaptenen Batan måste höja sig ett snäpp och han bör sluta gå på samma finter gång efter annan. Han måste variera sitt spel, i annat fall kommer motståndarna även i år läsa sönder Batan. Om ”Ashur” Marklund spelar, då ska han spela som anfallare och inte mittfältare. Den nya målvakten Robin Malmqvist ser stabil ut. Av Nahir Besara förväntas det att han tar ett steg framåt i sin utveckling och inte svävar bland molnen pga målskörden på träningsmatcherna. Fansen vill se mål och bra spel även i serien och i matcher som gäller något. När det gäller de övriga nyförvärven får man ha tålamod och vänta och se vad dessa spelare går för. 

Egentligen saknar dessa korta fakta om laget någon större betydelse. Från att ha varit ett lag som gjorde livet surt för lagen som anträdde Bårsta IP har Assyriska FF de senaste 6-7 säsongerna förvandlats till ett fegt, passivt och ängsligt gäng som saknar aggressivitet, glöd och vinnarmentalitet. Men tro inte att detta beror på några ”okunniga” sportkommittéer, köp av avdankade spelare osv. Inte ens en värvning av Gennaro Gattuso med sin uppoffrande spelstil och Zlatan Ibrahimovics vinnarmentalitet skulle kunna hjälpa Assyriska FF att komma på rätt spår. För Assyriska FF:s misslyckande och stagnationen i Superettan beror på det som hänt/händer utanför planen. Med tiden har den assyriska sidans feghet, passivitet och ängslighet som satt alla assyriska organisationer i ett apatiskt tillstånd sakta men säkert även smugit sig in i Assyriska FF.

Derbymatcherna mot lokalkonkurrenten var de första tecknen på att ”sjukdomen” nu även hade smittat Assyriska FF. Den assyriska sidan i allmänhet och det ”gamla gardet” i synnerhet präglades av en inställning under derbymatcherna som sammanfattningsvis kan uttryckas som nedan:  

– Det spelar ingen roll om vi förlorar, bara det inte blir bråk och problem under och efter matcherna.

Vissa var till och med likgiltiga till Assyriska FF:s derbyförluster, man slapp bråk och konflikter enligt dessa. Den fega, passiva och ängsliga inställningen under längre tid har till slut påverkat även Assyriska FF, vilket resulterade i en borttappad karaktär och en förlorad identitet.

Den assyriska sidans fega mentalitet under flera år satte igång en självdestruktiv process. Nu befinner sig hela den assyriska rörelsen med sina organisationer i ett tillstånd på väg att avskaffa sig själv och den håller på att även dra in Assyriska FF i detta svarta hål.

Hur denna mentalitet och inställning där glöden lyser med sin frånvaro påverkar Assyriska FF har visat sig under många matcher i flera säsonger. Det är nästintill omöjligt att Assyriska FF gör flera mål och stänger en match i ett tidigt skede. Till och med de enklaste matcherna där man tar ledningen med 2-3 mål tappar man helt en bit in i matchen, eller om man har tur slutar det med oavgjort. Hur kvalmatcherna brukar sluta känner väl alla till.

Om jag skulle svara på frågorna som ställdes i början av texten skulle svaret vara följande:

*I bästa fall kommer Assyriska FF att hamna i mitten av Superettan. Allsvenskan är bara en utopi.

*Jag är rädd för att man till och med kommer att äta fingrarna denna säsong.

*Det skulle i så fall vara som i legenden om fågeln Fenix, som uppstår ur sin egen aska.  

Många kommer tycka att man målar en väldigt mörk bild av Assyriska FF:s framtid. Men i den assyriska rörelsen är det alldeles för många som fortfarande lever på gamla meriter. Faktum är att den assyriska sidan befinner sig i en djup kris och stagnation. Någon gång måste man våga se den brutala sanningen för att undvika att tappa verklighetsuppfattningen. Dags att vakna!

Apropå lokalkonkurrenter vill jag råda AFF-fansen att mentalt förbereda sig på att finna sig i ”lillebror”-rollen många säsonger framöver, om man nu tycker att detta avgörs av vilken division man spelar i.

Dikran Ego