”Släpp en bomb över Assyriska fotbollsstadion.” Så kan snacket gå mellan personalen på Södertälje sjukhus, enligt undersköterskan Peter Magnusson som medverkade i SVT: s Debatt den 29 januari.

En annan sköterska lovordade den tyska fångtransporteffektiviteten under andra världskriget, liknade människor från Mellanöstern vid ”måsar som skriker och skiter ner”. Även Assyriska föreningens ordförande, Maha Chamoun, som medverkade i Debatt, vittnade om en utbredd rasism i vården.

Att fördomar och diskriminering finns spridda i hela samhället, även inom sjukvården, är väl ingen som är förvånad över.  Men att den råa och brutala jargongen avslöjas inifrån, från de anställda, på till exempel ett sjukhus är väldigt ovanligt. Detta ska Peter Magnusson, som på ett modigt sätt står upp för sin övertygelse, ha en stor eloge för. Han har vid flera tillfällen sett att personer med annan etnisk bakgrund får en sämre vård.

Jag ser det, fördomarna och diskriminering mot människor med utländsk bakgrund, hela tiden på olika sjukhus och vårdcentraler.

Här om dagen var jag hos Folktandvården för kontroll av två av mina barns tänder. Efter undersökningen tittade en förvånad tandläkare upp på mig och sa ”det är ovanligt att era barn har så fina tänder, många får småäta hela tiden”. Vad menar tandläkaren med ”era barn” ville jag säga, men jag var så överraskad att jag inte fick fram ett ord.

Ett annat exempel är när en nära anhörig läggs in på sjukhus hörs det många pustningar och suckar från vårdpersonalen över de många besök patienten får.

En bekant berättar att de vid ett besök på en sjukvårdavdelning fick en arg tillsägelse av en sköterska. ”Ta hänsyn till de andra patienterna”, snäste hon. Muttrandes vände hon sig till en svenskfödd patient och sa: ”de kommer i flock, förstår inte varför hela släkten måsta komma samtidigt”.

Min bekant berättar att hon kände sig som ett litet barn som fångats med handen i syltburken, fast hon inte hade gjort någonting förutom att prata lågmält med sina bekanta. Jag känner många som har upplevt fördomar inom vården. Det leder till en obehagskänsla, hos dem, inför att söka vård och en upplevelse av att inte bli sedd för sina symtom utan genom ett filter av fördomar.

Det här är inte endast en upplevd känsla, utan fördomarna leder faktiskt också till en sämre behandling och vård.

Går man med åsikter om att man tycker att man ska släppa en bomb på Assyriskas fotbollsarena, eller har inställningen att alla som inte behärskar svenska språket fullt ut borde åka dit de kommit från, så är jag säker på att det påverkar bemötandet och kvaliteten i vården.
Diskrimineringsombudsmannen, där jag har arbetat, stämde får två år sedan en läkare som i ett utlåtande om en grekisk kvinna som sökt upp honom på grund av en långtidssjukskrivning skrev att ”greker är kända för att anpassa sig dåligt i Sverige och har en vana att sjukskriva sig”.

I en journal, som följde med en anmälan om diskriminering stod det att i ”invandrargrupper från Medelhavet där en make/maka har sjukpension, ökar sannolikheten att även den andra parten kommer att insjukna”. Detta gäller i synnerhet greker och turkar”.
Att generalisera folkgrupper med sådana här direkt kränkande påhopp är ytterst allvarligt, särskilt inom vården och läkarkåren som många har stor tillit till. Som patient är man redan utelämnad, att man dessutom får uppleva denna fördomsfulla behandling tycker jag direkt är förkastligt.

Dessa är mer än bara enskilda exempel; dessa verklighetsbilder beläggs också av forskning som visar på att vi inte får vård på lika villkor och att klyftorna ökar inom sjukvården. Det visar bland annat Socialstyrelsens senaste rapport om läget i den svenska hälso- och sjukvården som vittnar om allt större klyftor mellan olika grupper i samhället.

Faktorer som utbildningsnivå och födelseland har betydelse för hur tillgänglig sjukvårdens olika insatser är. Som exempel har lågutbildade och invandrare inte samma tillgång till väldokumenterade läkemedelsbehandlingar som högutbildade svenskar. Här har man bland annat tittat på personer som drabbats av hjärtinfarkt och stroke. Lågutbildade och invandrare får också fler psykofarmaka läkemedel än högutbildade vid psykisk ohälsa. Högutbildade har ofta en bättre plattform att stå på genom kunskap och utbildning. De vet sina rättigheter och har därför en annan möjlighet att ställa krav på vården.

En annan trend är att personer med högre utbildning gör fler läkarbesök än lågutbildade, trots att det är vanligare med sjukdomar i den senare gruppen.

Statistik från hälso- och sjukvården visar att de som får bäst vård är den som är född i Sverige, är medelålders högutbildade man, som bor i en storstad och ha aktiva och resurstarka anhöriga. Sämst vård får utlandsfödda, lågutbildade, arbetslösa, papperslösa asylsökande och fattiga kvinnor.

Rasism och annan diskriminering inom vården är tyvärr utbredd. Det bevisas av den forskning och av de diskrimineringsfall som finns. Men också av de många berättelser, som finns omkring oss, om vi bara vill lyssna.

Att som Kajsa Gisecke, klinikchef på Södertälje sjukhus, blunda och stoppa bommull i öronen och tro att vittnena och berättelserna inte existerar då blir det praktiskt omöjligt att få stopp på kränkningarna.

En rättvis vård på lika villkor för alla är en förutsättning i ett demokratiskt samhälle.