Frågan om hur den svenska regeringen ska förhålla sig till riksdagens folkmordserkännande fortsätter att debatteras i riksdagen.
Efter sitt tillträde har regeringen pressats på vad den tänker göra med riksdagens historiska erkännande av folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker. Det hela ledde till att utrikesdepartementet beställde en utredning om ”relevanta rättsliga, historiska och andra aspekter på förhållningssätt och benämningar i anslutning till historiska massövergrepp”.
Utredning gjordes av Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms Universitet, och överlämnades till UD i januari i år. I utredningen ges inget råd till regeringen hur den ska agera i Seyfofrågan. Däremot sägs i rapporten att innan regeringen tar ställning i ett konkret fall bör ställningstagandet föregås av en egen utredning. Detta har kritiserats skarpt, eftersom det finns alldeles tillräckligt med forskning om händelserna 1915 för att slå fast att det handlar om ett folkmord.
Efter att Wranges rapport blivit klar ställde riksdagsledamoten Robert Hannah (L) i början av mars en skriftlig fråga om vad regeringen tänker göra åt den. Utrikesminister Margot Wallströms (s) svar löd på följande sätt:
Departementet studerar nu rapporten och ser på vad sätt den kan bidra till förståelsen av dessa komplexa frågor.
Detta föranledda Hannah att ställa en ny fråga till utrikesministern där han bland annat skrev:
All seriös forskning pekar på att folkmordet har skett och att förövarstaten Turkiet har gjort det till en nationell angelägenhet att förneka folkmordet. Till syvende och sist är det en politisk bedömning som avgör om en regering väljer att erkänna ett folkmord. För att göra det krävs det politisk mod och att man efterlever de löften man har gett till svenska väljare.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:
När kommer Utrikesdepartementets studie av rapporten att vara klar och när meddelar regeringen sitt beslut i frågan om erkännandet?
Igår kom utrikesministerns svar. Så här skriver hon:
Syftet med undersökningen har varit att på en principiell och allmän nivå belysa relevanta rättsliga, historiska och andra aspekter på förhållningssätt och benämningar i anslutning till historiska massövergrepp. Wranges undersökning både visar hur svåra och mångfacetterade dessa frågor är och diskuterar en rad olika förhållningssätt. Vi studerar nu noggrant undersökningen för att se hur denna kan hjälpa oss förstå och hantera olika händelser i det förflutna.
Hannahs fråga om tidpunkten, det vill säga när regeringen är klar att göra ett ställningstagande i frågan, blev obesvarad. Väntan fortsätter.