I mitten av 1800-talet upprättades The Archbishop of Canterbury’s Assyrian Mission. Ärkebiskopen av Canterbury är den högste ledaren för den engelska kyrkan, Church of England, också kallad den anglikanska kyrkan. Till skillnad från katolsk och amerikansk-protestantisk verksamhet bland assyrierna strävade anglikanerna inte efter att omvända assyrierna eller att grunda en egen kyrka bland dem. Syftet var i stället att hjälpa den östassyriska kyrkan att utvecklas och stå emot framför allt de katolska försöken att locka över medlemmar. Den engelska missionen grundade skolor och sjukhus i den östassyriska kyrkans verksamhetsområden i Hakkari och på Urmiaslätten. De första missionärerna till detta område sändes ut år 1881 och verksamheten pågick tills Seyfo satte punkt för den.
Jag har nyligen läst två böcker som härstammar från denna verksamhet. Den första utkom år 1892 och är skriven av två personer som var verksamma i den anglikanska missionen, Arthur John MacLean och William Henry Browne. Boken har på tidstypiskt vis en extremt lång titel: The Catholicos of the East and His People. Being the impression of five years’ work in the ”Archbishop of Canterbury’s Assyrian Mission”. An account of the religious and secular life and opinions of the Eastern Syrian Christians of Kurdistan and Northern Persia (known also as Nestorians). Boken utkom i nytryck år 2006.
Den andra boken har den korta titeln Kurds and Christians och utkom år 1913. Den är redigerad av F.N. Heazell och Mrs. Margoliouth. Boken innehåller brev och rapporter som de anglikanska missionärerna skrev mellan åren 1884 och 1911. Boken utkom i nytryck år 2004.
Dagligt liv
Bägge böckerna är ytterst intressanta. Även om en hel del uppmärksamhet ges åt det kyrkliga livet och teologiska frågor handlar det mesta om vardagligt liv. De utgör med andra ord rena guldgruvan för den som vill bekanta sig med assyriernas vardagsliv under denna period. Författarna beskriver ingående hur landskapet ser ut, hur byarna är konstruerade, hur husen är byggda, vilka näringar assyrierna idkar samt dagliga rutiner. MacLean och Browne gillade Hakkari betydligt bättre än Urmia: ”De facto är ett hus i Tiari eller Tkhuma pittoreskt; ett hus i Urmia, i synnerhet i byarna, obeskrivligt fult.”
Det är många geografiska och etnografiska fakta som presenteras i missionärernas berättelser. Vi får veta hur assyrierna gick klädda, vad de åt, hur deras bröllop firades och mycket annat. Assyrierna var fattiga, men de levde inte i extrem fattigdom. ”Även om alla är fattiga så är ingen så fattig som många i de europeiska storstäderna och man känner knappt till svält, utom under hungerår.” Urmiaslätten hade stora förutsättningar för blomstring. ”Som ett resultat av vattenrikedom är dessa slätter mycket produktiva och de kunde bli ännu mer produktiva under ett gott styre.”
Bägge böckerna vittnar om assyriernas utsatthet framför allt i förhållande till kurderna. Om och om igen rapporteras om att kurderna ostraffade kunde stjäla assyriernas boskap, kräva skyddspengar och ibland döda assyrier. Det talas om ”många räder och rån och den allmänna laglösheten”. Ingående berättas om hur kurderna år 1896 dödade den östassyriske biskopen av Urmia, Mar Gauriel, och hans följe på tolv personer. År 1888 sägs en fullskalig massaker ha varit nära: kurderna hade samlat 8 000 beväpnade män och endast ett snabbt ingripande från västerländska konsuler förhindrade en katastrof. Konsulerna lyckades få de turkiska myndigheterna att ingripa.
Däremot framkommer att förhållandet mellan assyrier och yazidier är gott. Yazidierna sägs ”komma väl överens med de kristna, som med dessa delar en gemensam antipati gentemot kurderna”. Författarna konstaterar också att situationen för assyrierna hade förbättrats efter att västerländska konsuler och missionärer stationerats i området. Trots det kunde ingen icke-muslim vara säker på att bli rättvist behandlad av myndigheterna, i varje fall inte utan mutor. Det gällde både i Turkiet, som ”i teori är ett civiliserat land, men lag och teori har inte mycket att göra med verkligheten” och i Persien, ”som styrs inte för sitt folks utan för sina styrandes bästa”.
Som redan nämnts hade den anglikanska missionen inga ambitioner att omvända assyrierna. Missionärerna ger i stället uttryck för starkt ogillande av katolikernas och de amerikanska protestanternas iver att proselytisera. MacLean och Browne medger att den katolska och den protestantiska missionen gör ett gott verk när det gäller sjukhus, skolor, bibelöversättning och tryckning av annan litteratur. Men genom att proselytisera, det vill säga vinna anhängare åt sig själva, försöker de förstöra den gamla Österns Kyrka.
Förutom denna avvisande hållning till proselytism verkar de engelska missionärerna också på andra sätt ha visat kulturell känslighet. I ett brev från 1887 meddelar MacLean att man i missionens skola inte har infört några som helst ”engelska styggelser så som kniv och gaffel”. I sin bok skriver MacLean och Browne att skoleleverna lever på orientaliskt sätt och ”inte tillåts att i skolan efterapa europeisk klädstil och europeiska vanor”.
Kyrkligt liv
I dessa böcker får man en fascinerande bild av den östassyriske patriarken och hans familj. MacLean och Browne beskriver patriark Mar Shimun XVIII Rubil, som var patriark 1861-1903. Han lever i sitt residens i Kodshanes, inte i pompa och ståt, utan ”i tyst värdighet och högt aktad av hela sitt folk”. Mycket av hans tid går åt till att ta emot mänskor och lyssna på deras klagomål och önskemål. Han förstår kurdiska, men talar det inte. Däremot talar han flytande turkiska och han kan läsa både klassisk och modern assyriska. Hans brev skrivs däremot av en skrivare, inte av honom själv. Vi får dessutom höra att patriarken dagligen dricker både te och kaffe samt att hela patriarkens hushåll är goda schackspelare.
I Kurds and Christians beskrivs den följande patriarken, Mar Shimun XIX Benjamin (1903-18) ingående. Den 15 mars 1903 vigdes han, i en ålder av 16 år, till biskop. Två veckor senare dog hans farbror patriarken och Benjamin fick överta hans ämbete. En missionär karaktäriserade honom på följande sätt:
Han är en begåvad, rak, intelligent pojke, inte ännu arton år. Trots att han inte är särkilt begiven på böcker har han nyligen börjat läsa teologi med Mr. Browne och har gjort stora framsteg. Vi själva, trots att vi inte gillar att en så ung och oerfaren pojke vigs till detta ämbete, kan se att detta kan vara en stor välsignelse för nationen och föra med sig många behövliga reformer.
W.A. Wigram, som var föreståndare för den anglikanska missionen 1907-12, beskrev patriarken som ”kraftig byggd, mycket vacker liksom hela sin familj och med synnerligen fint uppträdande.” Han sägs vara vis och ha förmågan att lyssna och ett gott omdöme.
Också i övrigt ger de anglikanska missionärerna en positiv bild av assyrierna, även om de kritiserar vissa vanor hos dem (som att gifta bort sina barn väl tidigt). De assyriska skoleleverna sägs prestera bättre än de engelska och inte minst har de en bättre inställning till skolarbetet och sina lärare.
Syrier, assyrier, nestorianer
Den engelska missionen kallades alltså för ärkebiskopens ”assyriska mission”. Missionärerna däremot använde benämningarna ”assyrier”, ”syrier” och ”nestorianer” mer eller mindre synonymt. Medlemmar av den kaldeiska kyrkan kallades ”kaldéer” men också ”romerska assyrier”.
MacLean och Browne inleder sin bok med att diskutera vad folkgruppen ska kallas. De stannar för att använda benämningen ”östsyrier” (Eastern Syrians). Gällande benämningen ”assyrier” skriver de att den blivit vanlig i England men att den ”kanske” inte är önskvärd eftersom teorin att dessa kristna skulle härstamma från forntidens assyrier inte kan bevisas. Sedan tillägger de:
Det är sannolikt att en del, rentav mycket, av deras härstamning kan spåras till de gamla assyrierna, men mest sannolikt är att de utgör en blandning av raser.
Det här båda uppfattningarna utesluter inte varandra och kan i ljuset av dagens kunskap båda sägas vara sanna.
Låt mig avsluta med en humoristisk historia förmedlad av en missionsläkare:
En ung man kommer in.
– Nåväl, vad vill ni?
– Ingenting, rabi.
– Ingenting. Varför har ni då kommit hit?
– Jag vill ha medicin, men jag skäms för att begära det.
– Säg mig vad ni vill.
– Jag har ont i hjärtat. (Syrier säger ”hjärta” när de menar ”magen”.)
– Sträck ut tungan.
– Nej, rabi, jag har inte ont i tungan, utan i hjärtat, säger han och slår sig hårt för bröstet för att visa.
– Sträck ut tungan. Förstår du inte att jag först försöker få reda på orsaken till ditt onda innan jag kan ge dig medicin?
– Det finns ingen orsak, rabi, det är bara mitt hjärta.
Jag börjar misstänka att det saknas något i övre våningen så jag ger honom två harmlösa piller och ber honom att gå ”i frid”.
