Imorgon, för nittiofyra år sedan, gick startskottet för folkmordet Seyfo i dåtidens Ottomanska rike – nutidens Turkiet. Imorgon tänder vi ljus på Mynttorget för alla offer. En av dem kunde ha varit kvinnan Lusintag som kom undan med en hårsmån.

Den assyriske prästen Jozef Nacim överlevde folkmordet och kunde därför vittna om hemskheterna. Redan 1920, fem år efter massakrerna på de kristna, gav han ut boken ”Les Assyro-Chaldéens et les Armeniens massacres par les Turcs” på franska. I boken berättar han om sitt och andra överlevandes öde. Nedan följer ett litet avsnitt från boken:

En dag befann jag mig i Camuda, en station längs Bagdadbanan nära Nsibin. Där, hemma hos en kurd, mötte jag en oerhört vacker flicka från Nigda som hette Lusintag och hade blivit deporterad. Hon tillhörde en mycket bra familj, talade perfekt franska och hade avslutat sina studier hos de franska nunnorna. Hon berättade följande om sina upplevelser:

”Jag och min far och mor kom till Rish-Cayno (Ras-el-‘Ayn) i en konvoj. En månad senare deporterades jag därifrån, till ett ställe i öknen, tillsammans med 15 000 andra personer. En folksamling med tjerkesser, turkar och nomader överföll oss och massakrerade konvojen med sina svärd, klubbor, dolkar och andra vapen.

En arab ryckte till sig mig, från banditerna och räddade mig. Senare såg han en möjlighet att tjäna pengar, så han sålde mig för fem pund (25 dollar) samt en ‘agal (huvudbonad) till en beduinledare över Shammar-stammen, vars operationsbas var omgivningarna kring Nsibin. Jag fick det arabiska namnet Cayyushe och mitt ansikte tatuerades med alla möjliga symboler. Efter att jag hade stannat där en tid, beslöt jag mig för att rymma och lyckades lämna byn obemärkt.

Jag tog vägen till Mosul, vandrade på nätterna och gömde mig på dagarna. Efter tre dagar, när jag var utsliten av trötthet och utan vatten och bröd, såg jag en grupp män på håll och trodde de var arabiska nomader. När jag kom i jämbredd med dem fick jag veta att de var kristna som deporterades till Mosul. Konvojen var indelad i tre grupper, varav två var på väg till Sinjar respektive Mosul och resten återvände till Rish-Cayno. Jag stannade tre dagar med den sistnämnda gruppen och levde på vad jag kunde få. Turkarnas mål var att döda alla kristna, som oupphörligen släpades från en plats till en annan för att åstadkomma detta.

Konvojen anlände till Tël-Halaf och senare ånyo till Rish-Cayno, som gränsar till en liten flodfåra som hette Jirjib. Vi fördes till stora reservoarer eller cisterner som finns på dessa platser i öknen. Med hjälp från några tjerkesser så halshögg soldaterna de kristna, en efter en och kastade dem i cisternerna. Jag var omkring den trettionde i ordningen och fick ett svärdshugg i huvudet. Därpå förlorade jag medvetandet. När jag återfick medvetandet upptäckte jag att jag befann mig i en av dammarna. Jag reagerade när jag fick ett slag från en kropp som slaktarna kastade ned eftersom massakern fortsatte däruppe.

Såret jag hade fått i huvudet var inte allvarligt. Detta berodde på att mördarna hade bråttom att bli av med det stora antal som de hade dödat. De kastade kropparna i cisternerna utan att ens bry sig om att säkerställa att de var döda. Jag kunde känna hur de olycksdrabbade människorna som låg intill mig vred sig i plågor. Jag hade förlorat mycket blod, men försökte finna ett sätt att komma undan och inte begravas under kropparna som man vräkte över mig. Varje gång ett lik kastades med ett brak i cisternen, var jag således tvungen att häva mig upp över det, annars hade jag begravts under lavinen av efterföljande kroppar. De stackars skadade offren kämpade och jag kände hur de skälvde under mig. Deras suckar och stön fick mig att rysa, men självbevarelsedriften är stark.

Mot kvällen var slakten över och jag befann mig högt upp i cisternen, nästan på marknivå. Jag tillbringade natten där. Mitt sår fortsatte att blöda och jag kunde inte ta mig ut. Nästa dag kom nyfikna förbipasserande och tittade ned i cisternerna. En gammal arab från Baqqarastammen lade märke till mig och tog mig till sitt tält. Jag gifte mig med hans son, som jag stannade hos en tid, tills han sålde mig för arton medjidier (ungefär 18 dollar) till en viss Huseyn, son till byn Camudas borgmästare som just skulle bege sig till Rish-Cayno. Den senare gifte sig därefter med mig och jag är fortfarande kvar hos honom.”

När den olyckliga Lusintag berättade sin historia för mig plågade det mig oerhört mycket när jag tänkte att, även om jag var anställd på Bagdadbanan så var jag maktlös att hjälpa henne eller någon annan trosfrände.

Boken gavs ut på svenska 2003 av förlaget Nsibin. Boken översattes till svenska av Viktoria Lundvall och Fredrik Jörgensen. Hela boken finns att läsa och beställa här.