Det är välkänt att det osmanska folkmordet på armenier, assyrier och greker inte blivit föremål för lika mycket forskning och därför inte alls är lika känt som den nazistiska förintelsen av judar. Det är därför anmärkningsvärt att det redan i år utkommit två böcker på svenska om det armeniska folkmordet. Bägge handlar om just det armeniska folkmordet, inte om vad som hände andra kristna grupper i det osmanska riket.

Göran Gunner är teolog och har tidigare skrivit mycket om armenierna, men är också en av redaktörerna för boken Jag behöver rötter och vingar – om assyrisk/syriansk identitet i Sverige (Norma 2005). Han känner alltså mycket väl till assyrierna, men har valt att koncentrera sig på armenierna i sin nya bok Folkmordet på armenier – sett med svenska ögon (Artos 2012).  Det handlar alltså om hur folkmordet på armenier syns i svenska källor. Det är framför allt tre sorts källor han analyserar: vad de svenska diplomaterna i det osmanska riket rapporterade om, vad den svenska pressen skrev och vissa svenska missionärers insatser.

 Eftersom Sverige var neutralt hade landet en fungerande beskickning i Konstantinopel under hela världskriget. De svenska diplomaterna med ambassadör Anckarsvärd i spetsen var långt borta från de delar av riket där folkmordet ägde rum, men de fick rapporter som gjorde att de var mycket välmedvetna om vad som pågick. Anckarsvärd rapporterade till Stockholm att den ungturkiska regimen hade beslutat lösa den armeniska frågan genom ”den armeniska nationens utrotande”.

 Den svenska pressen var upptagen av det pågående världskriget och skrev inte mycket om vad som hände i det osmanska riket. Ett undantag utgör våren 1917 då frågan togs upp i riksdagen och på ett stort opinionsmöte i Stockholm, vilket ledde till en viss tidningsdebatt. Vid opinionsmötet talade bland annat blivande statsminister Hjalmar Branting och han använde termen ”folkmord” för det som armenierna utsattes för.

 En svensk missionär, Alma Johansson, gjorde en stor humanitär livsgärning till förmån för armenierna. Under folkmordet arbetade hon på ett barnhem i staden Mush och blev vittne till hur stadens hela armeniska befolkning förintades. Hon berättade om sina traumatiska upplevelser och blev på så sätt ett viktigt ögonvittne.

 Gunner skriver så här (s. 32): Folkmordet drabbade inte enbart armenierna utan också andra kristna minoriteter i det osmanska Turkiet.

 Han nämner också en del böcker som handlar om Seyfo. Att han själv koncentrerar sig på det som hände armenierna är förståeligt utifrån hans ämne. De svenska källorna är starkt fokuserade på vad som hände just armenierna.

 Klas-Göran Karlsson, historieprofessor i Lund, har igen nyligen utgett ”De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga i morgon…” Det armeniska folkmordet och dess efterbörd (Atlantis 2012). Det är den första längre vetenskapliga framställningen av det armeniska folkmordet på svenska. Boken är mycket informativ och analyserar det som hände ur många perspektiv. Trots att boken är vetenskaplig och djupgående är den inte svårläst.

 En förtjänst med Karlssons bok är att den inte bara behandlar själva folkmordet och den utveckling som ledde fram till det. En stor del av boken handlar om ”efterbörden”, det vill säga hur folkmordet har påverkat offren och deras avkomlingar. För armenierna, liksom också för assyrierna, har folkmordshistorien blivit deras stora berättelse och kampen för ett erkännande en samlande och mobiliserande fråga.

 Karlsson skriver (s. 46) att också andra kristna, såsom assyrier och greker, drabbades av massakrer och fortsätter:

 I denna bok kommer dock uppmärksamheten i allt väsentligt att riktas mot folkmordet på den armeniska befolkningsgruppen i det Osmanska riket. Det beror inte på ointresse eller brist på empati för de andra offergruppernas grymma öden, utan på den medvetna avgränsning av ämnet som är en nödvändig aspekt av all historieskrivning.

 Det är en förståelig förklaring. Däremot är jag kritisk mot följande formulering (s. 278): Dels utsattes flera andra kristna folk än armenierna för den ungturkiska folkmordspolitiken under första världskrigets år: assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker.

 Den här formuleringen antyder att assyrier, syrianer och kaldéer skulle vara olika folk. Skrivningen assyrier/syrianer/kaldéer, som riksdagen använde i sitt erkännande, är då bättre trots att den är mycket otymplig. Den visar i varje fall att det är fråga om ett och samma folk.

 Bägge böckerna rekommenderas för alla som är intresserade av ämnet. I stället för att vara besviken över att författarna inte fokuserar på assyriernas öde, bör man vara glad över att de tar upp detta folkmord överhuvudtaget. Det behövs fler böcker om både assyriernas och armeniernas folkmordshistoria. För att inte tala om grekernas.

Svante Lundgren