Som känt har andra offergrupper än armenierna ofta kommit i skymundan då det gäller forskning om folkmordet i det osmanska riket under och efter första världskriget. Under senare år har det dock blivit allt vanligare att inkludera det som hände assyrierna och grekerna i detta narrativ. Denna glädjande utveckling syns också i en nyutkommen antologi redigerad av George N. Shirinian från Zoryan Institute i Massachusetts, USA.
I och med detta inkluderande perspektiv uppkommer frågan vad man skall kalla folkmordet. Att tala om ”det armeniska folkmordet”, vilket ofta varit vanligt, är exkluderande om man vill täcka hela händelseförloppet. I Sverige är det vanligt med termen ”folkmordet 1915”, men den är direkt missvisande eftersom folkmordet ägde rum under längre tid. I denna antologi talar man redan i titeln om perioden 1913-1923. Redaktören talar om det ”senosmanska folkmordet” (Late Ottoman Genocide), vilket åtminstone på svenska är något klumpigt.
En annan fråga är om man ska tala om ett eller om tre folkmord. Den inledande artikeln, skriven av Shirinian, har i rubriken ”folkmord” i pluralis. Det motiveras med att det blir lättare att studera det som hände de olika offergrupperna om man särskiljer mellan, till exempel, det armeniska folkmordet och det assyriska folkmordet. Å andra sidan skriver Shirinian att de olika händelseförloppen går så in i varandra att det finns anledning att se dem som ett enhetligt fall, ett folkmord i singularis. Jag stöder denna uppfattning. Det är ju orimligt att hävda att de turkar och kurder som vid samma tid och på samma plats, till exempel i Diyarbakir och Urmia, utan urskiljning dödade armenier och assyrier i och med det hade deltagit i två olika folkmord.
Efter Shirinians inledning följer tretton olika artiklar av lika många forskare. Två handlar om assyriernas öde, tre om grekernas och resten inkluderar alla tre eller åtminstone två av offergrupperna. Genom att lyfta fram vad som hände assyrierna och grekerna vill boken balansera upp den ensidighet till förmån för armenierna som tidigare varit och delvis fortfarande är förhärskande.
En av artiklarna som handlar om Seyfo är skriven av Anahit Khosroeva. Hennes bidrag är fullt av fakta, men inte särskilt systematiskt strukturerat och dessvärre innehåller det också flera sakfel. Texten är starkt fokuserad på vad som hände östassyrierna (nestorianerna) och det är kanske bra för Khosroeva verkar inte vara insatt i händelserna i till exempel Tur Abdin. Om den legendariska motståndskampen i Aynwardo (Iwardo) skriver hon att den skulle ha slutat med att alla försvarare dödades. Hon ger också uttryck för den bland assyrier etablerade uppfattningen att britterna lovade assyrierna självständighet bara dessa anslöt sig till den brittiska kampen, något som det inte finns stöd för i relevanta dokument (se här). Jag ställer mig också tveksam till att 55 000 assyrier skulle ha dödats och 100 000 tvångsislamiserats under de hamidiska massakrerna på 1890-talet. Khosroeva kan ange källor för bägge uppgifterna men bara för att en präst eller en aktivist har skrivit något behöver det inte vara sant. Det är välkänt att man i Mellanöstern av tradition grovt överdrivit statistiska uppgifter.
Den andra artikeln som fokuserar på assyrierna är skriven av Stavros T. Stavridis och behandlar assyriernas öde 1914-35 på basis av australiska källor. Frågan är varför detta bidrag tagits med i antologin: merparten handlar inte om folkmordet utan om 1920- och 1930-talen. De australiska källorna har heller ingenting att komma med som inte skulle vara känt från förut. Artikeln ger dock en nyttig sammanfattning av vad som hände i de olika fredsförhandlingarna efter kriget och i överläggningarna i Nationernas Förbund. Av någon anledning har Stavridis förfranskat den svenske diplomaten Einar af Wirséns namn så att han kallas ”M. de Wirsen”. Jag ställer mig också skeptisk till att författaren betraktar inte bara maroniterna och melkiterna utan också mandéerna som assyrier. De två förstnämnda grupperna har assyrisk bakgrund, men det är länge sedan, och de allra flesta maroniter och melkiter idag har ingen som helst vilja att identifiera sig som assyrier.
I övrigt innehåller antologin artiklar bland annat om Raphael Lemkins syn på armeniernas, assyriernas och grekernas öde, om tragedin i Smyrna 1922, om vittnesbörd av överlevande och om amerikanska missionärers beskrivning av massdödande på vissa orter. Assyriern Hannibal Travis bidrar med en artikel där han på ett förtjänstfullt sätt förklarar varför det är fråga om folkmord även om folkgruppen inte som helhet förintas. I alla folkmord, också vid den nazistiska judeutrotning, finns det många i offergruppen som av olika orsaker undantas från förintelseåtgärderna eller överlever dem.
Bokens intressantaste bidrag är enligt mig Suren Manukyans välskrivna och insiktsfulla artikel om vad det var som fick vanliga turkar och kurder att inte bara godkänna utan också själva delta, ofta med stor iver, i massdödandet av kristna. De som gjorde detta föddes inte som mördare, men kom att genom den statliga propagandan och genom den ideologi som genomsyrade samhället att anse det helt berättigat att man en gång för alla gjorde sig av med imperiets otrogna, som man i propagandan hade avhumaniserat och betraktade som parasiter.
Det här är inget mästerverk, men ett glädjande tecken på att insikten om att folkmordet också drabbade andra än armenierna allt mer börjar sjunka in hos forskarna.
George N. Shirinian (Ed.): Genocide in the Ottoman Empire. Armenians, Assyrians, and Greeks 1913-1923. Berghahn. New York – Oxford 2017. 433 s.
