En fanbärande fotbollsklubb. Ett inofficiellt landslag som bara bestod av assyrier. Här är historien om al-Athori SC, om pokaler och principer, och om hur en flyende folkgrupp erövrade den irakiska tronen.

Den 1 november 2003 stod Assyriska FF vid sina drömmars port. Råsunda badade i rött och vitt, Christos Christoforidis målade upp matchen som den största i hans liv och så ställde han sig med tio andra för lagfoto. På bilden: Inte en enda assyrier i assyriernas inofficiella landslag. Men det fanns en annan tid, ett annat lag, med ungefär samma rötter men med helt andra vingar.

När britterna tågade ut och irakierna in plockade assyrierna med sig det viktigaste och lämnade Habbaniya. Destinationen hette Bagdad. Hit färdades man för att livet skulle rulla vidare, och fotbollarna likaså. De tre vise männen Aprim Benyamin, Yonan Constantine och Elisha Baba Gorgis såg att den assyriska befolkningen i Bagdad bara ökade och bestämde sig för att skicka in en ansökan för att bilda en assyrisk fotbollsklubb. Den 11 mars 1955 föddes al-Athori Sports Club, och fyllde genast en funktion i det flyende folkets vardag.

Två decennier innan AFF såg dagens ljus fungerade al-Athori som ljuset i mörkret. Förutom sin sportsliga spets hade klubben en social och kulturell bredd, och ur det blåvita trädet växte supportergrenar i både Kirkuk och Nineve. Klubben blev en samlingspunkt, en förenande kraft, och här fanns en policy att alla spelare och ledare skulle ha assyriskt ursprung. Till en början betraktades laget som en talangfabrik som producerade lovande ynglingar, men så klev en ung Ammo Baba in i handlingen och förändrade allt.

Visade vägen

Ammo Baba var smeknamnet på Emmanuel Baba Dawud, en lirare av internationell klass, självskriven i det irakiska landslaget. Han hade lärt sig att spela fotboll i sin barndom genom att titta på de brittiska soldaterna och beskrevs senare av Saddam som den ärligaste mannen i Irak. Vägen till ett sådant erkännande? Bland annat via en roll som irakisk förbundskapten, som nationell ikon – och som stjärna i ett fotbollslag som 1955 hämtade in honom för att bära fanan på planen.

Alla som har följt La Liga känner till Athletic Bilbao och deras benhårda bestämdhet gällande basker. Spanjorer, katalaner och allt vad det innebär får inte spela för klubben, och precis som i al-Athoris fall begränsas man därför till en mindre skara när man hackar loss diamanter från fotbollsgruvan. Någonting annat? Jo, känner du till Athletic Bilbao vet du också att de aldrig åkt ur högsta serien. Precis som i al-Athoris fall handlar klubben väldigt mycket om att spelare och ledare ska bilda en bultande enhet, låta hjärtat pumpa av principer och aldrig vika ner sig.

Hjärtat var den viktigaste ingrediensen i Assyriens inofficiella landslag, men här fanns naturligtvis också kvalitet – och prestige. Al-Athori tampades med lag från Syrien, Libanon och Iran, och i juni 1956 vankades ett minnesvärt möte med iranska Taj Club, ett manskap som Ammo Baba på egen hand hade sänkt i sin tidigare klubb. Den här gången stal kapten Aram Karam showen inför 20 000 åskådare när han hamrade in ett hattrick i en händelserik tillställning som slutade 5-4. Iranierna gick demonstrativt av planen efter det femte målet i slutminuterna, ett mål som man ansåg inte borde ha godkänts.

Fyra år senare hade Ammo Baba hunnit lämna för al-Quwa al-Jawiya och återvända. Först deltog han i Aram Karams sista match, en 3-1-förlust mot Tunisiens landslag, och som i en saga ledde han sedan al-Athori mot ligaguld. Succésäsongen kom att krönas av en direkt avgörande match mot hans gamla klubb. En 3-0-seger senare kunde al-Athori lyfta den irakiska bucklan med assyriska händer och klubbens första titel var i hamn. Det kunde ha blivit den första av många. Det blev inte så. I stället urholkades truppen, juvelerna plockades av toppklubbar i Bagdad och assyriernas landslag tappade i slagkraft och styrka.

Rötterna rycks upp

Framgångar går i cykler. Visst kan en särskild mentalitet finnas i väggarna, men i de flesta fall turas klubbar om att vinna och förlora, och de definieras mycket av motgångar. De kommande åren gjorde al-Athori inget större väsen av sig och det var inte förrän 1974 som en aktion fick spelare och ledare att tända till. Den irakiska ligan förändrades i grunden och siktet ställdes in på al-Athori, som under tvång döptes om till al-Tamouz al-Riyadhi. Tamouz betyder ”juli” och står för månaden som Baath-partiet kom till makten sex år tidigare. För en klubb som under det assyriska namnet slagit iranska Taj Club och Shahin, som knockat libanesiska Racing Club de Beyrouth med 5-0 och som grävt fotbollsguld i Irak var detta ett slag under bältet.

Både folk inom klubben och lojala supportrar rasade mot beslutet, de menade att al-Athori hade ryckts upp med rötterna. Vilken funktion skulle det blåvita laget fylla nu? Varför existerade klubben om den inte fick ha sitt riktiga namn? Det kommande årtiondet arbetade ledningen på en lösning och skickade in ansökningar för att byta tillbaka till det ursprungliga namnet. Det dröjde till den 21 december 1987 innan Saddams son Qusay signerade ett dokument och beviljade bytet. Och sedan? Sedan hände inte mycket mer. Visserligen en vunnen strid om namnet, men i dag spelar den ingen större roll mer än en symbolisk. Klubben huserar i de lägre divisionerna och är en skugga av sitt forna jag, långt ifrån tiderna när man erövrade den irakiska tronen.

Det har i dag gått prick femton år sedan Assyriska FF försökte skjuta upp porten till paradiset, kliva in i det som hette Uefa-cupen för att dansa på den europeiska scenen. Man gjorde det utan en enda assyrier i startelvan, och man gjorde det förgäves när Lasse Nilsson sprang in två mål och dödade drömmen. Vill man leta efter symbolik finner man det i att AFF gjorde entré i det svenska seriesystemet samma år som al-Athori tvingades byta namn. I annat fall får man nöja sig med tanken på att det fanns ett assyriskt landslag långt innan det. En annan tid, ett annat lag – med rötter i Assyrien och vingar i Irak.