Det är frågan om vilken ideologi som ska ha makten som splittrar oss, inte själva benämningarna. Detta skriver Ray Younan, som ersatt assyrier/syrianer mot två nya begrepp unionister mot lojalister.

Att välja en självdefinition och tillhörighet är en komplex fråga för vår folkgrupp och har en större påverkan på det sociala, politiska och kulturella synsättet än någonsin. Vi brukar reflexmässigt och nonchalant förklara våra meningsskiljaktigheter och ”bakgrund” genom namnkonflikten, när det egentligen handlar om olika ideologier och individens sociala omgivning.

Om vi nu väljer att ha ett framträdande drag och fördjupning av respektive ideologis bakgrund, så handlar den största parten enbart om vem som ska ha makten. Detta tycks alltid hamna i skymundan.

Vidare för att kunna upprätthålla sin maktställning är man bunden av ideologiska hjälpmedel och knep. Nödvändigtvis innebär det inte att bestämma över andra utan kan också vara att ha inflytande över handlingssätt och självdefinition. Namnfrågan fullgör idag en manöver och är en produkt av huvudidéer och inte omvänt.

Därför bör vi omformulera vår ståmdpunkt och vara mer tydliga. Att dessa bakomliggande faktorer har placerat oss i två läger som uppriktigt kan beskrivas för ”Unionister” och ”Lojalister” fast med två olika innebörder och med vår egen prägel. Dessa ”nya” begrepp innebär följande: 

Unionister förespråkar en modern nationell-politisk ideologi med territoriell rätt för en självständig kristen autonomi (statsrätt), där kyrkotillhörighet saknar relevans. I diasporan har en politisk organisation rustats upp för att ställa politiska krav på regimer för att förbättra folkgruppens situation i hemlandet.

Den kulturella basen och självdefinitionen är sammanfogad och förankrad av akademiska faktorer som historiska samband, kronologi, geografi, religion och språk i Mesopotamiens största imperium, ett kollektiv med en gemensam nämnare. Organisationen har en representativ hierarki och olika kommittéer som påverkas av externa faktorer som interna och är ständig i process. 

Lojalister identifierar sig genom sin gruppidentitet och saknar nationalistiska grunder. De anpassar sig efter varandras värderingar och kyrkotillhörighet. Man har under de senaste decennierna avvikit från de traditionella kyrkosamfunden och förespråkar indirekt en etniskreligiös politisk rörelse.

Oroväckande försöker man knyta ihop medlemmarnas härstamning och etnicitet i olika historiska ätter och på så sätt bilda opinion via lojala medlemmar. Problematiken har sin grund i att kyrkotillhörighet icke är en given etnisk folkgrupp på grund av missionen och saknar sin grund i den idén. Likaså om man delar på ett gemensamt språk eller även en geografisk plats.

De etniskreligiösa politiska rörelserna präglas starkt av familjeliknande lojalitetsförhållande kultur som styrs totalitärt med förutbestämda åsikter och maningar.    

Precis som många andra känner man i en sådan omformulering att tillhörigheten och självdefinitionen är nådd och beskrivs mer rättvist och obunden till den ”etniska” suroye/asuroye som inte längre är en gåta som förbryllar oss. Det är nödvändigt att avskaffa de primitiva snedvridningarna av benämningen och se ideologiernas maktbegär som den bakomliggande faktorn till lösningen på våra frågor.

Ray Younan