Jan Beṯ-Şawoce har gjort det igen: grävt fram högintressanta dokument från början av 1900-talet, låtit översätta dem till svenska och publicerat dem. Utgångspunkten är tidskriften L’Action Assyro-Chaldéenne (Den assyro-kaldeiska aktionen) som utgavs i Beirut. Men artiklar från den utgör en mindre del av innehållet i Den assyro-kaldeiska aktionen III. Det mesta utgörs av andra historiska dokument från samma tidsperiod.
Här finns dokument som beskriver de hamidiska massakrerna i mitten av 1890-talet, situationen i Tur Abdin 1913 samt folkmordet i Mardin 1915. Och mycket annat. Det hela är inte alltid lättillgängligt. Vissa officiella dokument är skrivna på byråkratspråk och innehåller långa listor över invånarantal och antal själamässor. Men den som bortser från det och tar till sig innehållet blir rikligt belönad. För den som forskar kring dessa frågor är boken helt nödvändig.
Ett av dokumenten i boken är den dagbok från fredskonferensen i Paris 1919-20 som major A.K. Yusuf förde. I den får man följa med hur de olika assyriska delegationerna till fredskonferensen intensivt arbetade för att lyfta fram assyriernas sak. Yusuf underströk att det ”var en nationell och inte religiös fråga att HELA ASSYRIEN KRÄVER ATT BLI FRITT”. Han fick stor sympati för sin sak, bland andra av den brittiske historikern Arnold Toynbee, som bidragit till att dokumentera övergreppen under Seyfo, samt av de armeniska delegaterna vilka alla ”uttryckte sitt stöd och önskade att även deras systernation, assyrierna, skulle slippa det turkiska oket.”
Men internt var assyrierna splittrade. ”Ingen enighet, ingen harmoni”, suckade Yusuf. Och konflikten gällde – då liksom nu – bland annat namnfrågan. De allra flesta assyriska delegaterna enades om att kräva ett fritt Assyrien för det assyro-kaldeiska folket. Men den protestantiska pastorn Joel Werda, bosatt i USA men härstammande från Urmia, vägrade acceptera den formuleringen. Han ville att man skulle tala om det assyriska folket. Denna splittring ledde, föga överraskande, till minskad slagkraft i arbetet. Yusuf klagade på att han inte fick tillgång till en del dokument, eftersom vissa kolleger inte var villiga att dela med sig av dem. Också annars förekom det tvister och splittring. Yusuf konstaterade att delegaterna från Urmia ”alltid tycktes fälla otrevliga kommentarer om varandra”.
Förutom splittringen var, enligt Yusuf, det allvarligaste problem för assyrierna bristen på en informationsbyrå. På grund av det kunde assyrierna inte föra fram sin sak så effektivt som man kunde önska. Assyriernas krav var att deras historiska hemland inte skulle delas utan bli fritt men under ett europeiskt mandat. Förhoppningarna grusades: britter och fransmän delade på det mesta, vissa delar gavs till Turkiet och snart hade britterna introducerat en arabisk härskare i Irak.
A.K.Yusuf formulerar lärdomen från fredskonferensen på följande sätt: ”Assyrierna måste enas, lägga religiösa fördomar åt sidan och enas under en nationell flagga.”
Den assyro-kaldeiska aktionen III & Turkiet och Transkaukasien av Generalmajor James G. Harbord. Redaktör: Jan Beṯ-Şawoce. Översättning: Ann Hällström, Ingvar Rydberg, Ulf Björklund och Lennart Simonsson. Bokförlaget Nsibin 2015. 354 s.
Boken kan köpas här.
