I slutet av 1890-talet började en grupp intellektuella i Urmia i dagens Iran hävda att den ”syriska nationen” härstammade från det forntida Assyrien och därför borde folket hellre kallas för assyrier. Det här var inte en ny idé, men den framfördes konsekvent och på ett mer genomgripande sätt och kom därför att slå rot och skapa en rörelse. Varför just i Urmia och varför just vid denna tid?
De frågorna besvaras av Adam H. Becker, biträdande professor vid New York University, i en djuplodande studie, Revival and Awakening. Det är välkänt att många av de tidiga assyriska nationalisterna var protestanter men Becker visar övertygande att assyrisk nationalism var en logisk följd av det inflytande som den amerikanska protestantiska missionen i Urmiaregionen utövade på de lokala ”syriska kristna”.
År 1834 anlände den amerikanske missionären Justin Perkins till Urmia där han startade det protestantiska arbetet. Syftet var inte att omvända nestorianerna till protestantismen utan att förnya och reformera den nestorianska kyrkan samt att förhindra att fler av dess medlemmar blev katoliker. På 1860-talet uppstod trots allt en assyrisk evangelisk kyrka. Både innan och efter det vinnlade sig amerikanerna om att ha goda relationer till patriarken och till den östassyriska moderkyrkan, som de i tidens anda kallade för nestoriansk. Ett intressant faktum är att av de lokala anställda vid den amerikanska missionen kom de flesta från prästsläkter.
Amerikanerna grundade ett omfattande nät av skolor, både enkla i byarna och för högre studier i Urmia. I de senare utbildades predikanter och lärare och snart också läkare. Viktig var också den tryckpress man hade som utgav publikationer både på folkspråket och på klassisk syriska. Mellan åren 1841 och 1871 utgavs omkring hundra böcker. Och det handlade inte bara om kyrklig litteratur och uppbyggelseböcker utan också om historiska och språkvetenskapliga verk. Av stor betydelse var också den månatligt utkommande tidskriften Zahrire d-bahra (Ljusstrålar), som utkom ända till år 1918 då tryckpressen förstördes i samband med Seyfo.
Genom sina många skolor och via sina publikationer förmedlade de amerikanska missionärerna inte bara en evangelikal kristendomsförståelse utan också de senaste frukterna av västerländsk modernitet. I skolorna undervisades i naturvetenskaper och tidskriften kunde innehålla artiklar om geologi, astronomi och fysik. Stor vikt lades vid att främja förbättrad hygien och överhuvudtaget goda seder. ”Det är den första stora skillnaden vi kan se mellan ett upplyst folk och ett oklokt och barbariskt: Det förra är renligt, medan det senare alltid är smutsigt.” Missionärerna såg som sin uppgift att också bidra till upplysning och förbättring på livets alla områden och det både på ett individuellt och nationellt plan.
På vilket sätt bidrog allt detta till den assyriska nationalismens födelse? Missionärerna var naturligtvis präglade av den västerländska nationalismen som hade växt fram under 1800-talet. Dessutom låg det i deras intresse att se på de lokala kristna utifrån ett nationellt och inte ett konfessionellt perspektiv. De anhängare de vann representerade en annan konfession än den nestorianska eller katolska (kaldeiska) men var måna om att understryka att de delade samma nationalitet och kultur. Mot slutet av 1800-talet började också den rysk-ortodoxa kyrkan och tyska lutheraner att verka i Urmia, vilket ytterligare bidrog till konfessionell splittring. Det var uppenbart för alla att de lokala ”syriska kristna” inte utgjorde någon enhetlig religiös grupp. I stället delade de en gemensam nationalitet och den fann man genom att studera sin historia och återuppväcka det assyriska arvet, som inte hade varit helt bortglömt men försvagat.
År 1906 började en grupp assyriska nationalister i Urmia att utge tidskriften Kokhwa (Stjärnan). I den anknöt man till det antika assyriska arvet och propagerade för den assyriska identiteten. En av dem som skrev i tidskriften var Freydun Athuraya, som var född i Urmia men växte upp i Kaukasus. I denna krets föddes den moderna assyriska nationalismen, inte som tanke men som rörelse. Resten är historia kunde man kanske säga, men dessvärre kom folkmordet att göra att denna process av nationsbygge blev på hälft, något som folket lider av ännu idag.
Becker visar i sin bok hur amerikansk protestantisk mission genom att samtidigt vara ett moderniseringsprojekt bidrog till assyrisk nationalism. Bokens titel anspelar på det: andlig väckelse (revival) ledde till ett nationellt uppvaknande (awakening). Några faktafel har smugit sig in i texten och vissa av Beckers tolkningar håller jag inte med om. Dessutom hade boken mått bra av att vara något kortare; det långa kapitlet om döden kunde mycket väl ha strukits. Men författaren har gjort ett gediget arbete, lyfter upp okända fakta och presenterar en intressant tes.
Adam H. Becker: Revival and Awakening. American Evangelical Missionaries in Iran and the Origins of Assyrian Nationalism. The University of Chicago Press 2015. 432 s.
