Den turkiskproducerade dokumentärfilmen ”A vanishing culture – Assyrians” är på gott och ont. Dess största bidrag är att den kan öka medvetenheten om assyrierna i Turkiet, menar insändarskribenten.

Den 25 november 2012 visades en turkisk dokumentärfilm som behandlar assyriernas historia och deras utvandring från fädernas hemtrakter för första gången för ett 30-tal personer i Assyrien Kulturcenter. Syftet med att visa denna dokumentärfilm i föreningslokalen först var att diskutera dess innehåll innan den visas för allmänheten i olika TV-kanaler i både Turkiet och Sverige. Det blev en het diskussion och de närvarande hade olika uppfattningar om filmens innehåll, men också om turkiska statens syfte att bekosta detta projekt. Där fanns både negativa och positiva åsikter om filmens innehåll och dess syfte. De negativa åsikterna var bland annat att folkmordet på assyrier nämns från turkiskt håll som en tragedi, att intervjuerna med individer bland assyrier i diasporan är censurerade och att syftet från turkiska statens sida med denna dokumentärfilm är att skapa motsättningar mellan folkgrupperna i området. De positiva åsikterna var bland annat att man indirekt erkänner assyrierna som urbefolkning och som en folkgrupp som alltid har bidragit till det positiva i Mellanöstern, inklusive Turkiet.

Under diskussionen uttryckte jag mig positiv om dokumentärfilmen. Jag anser att vi som ett litet folk kommer aldrig att kunna få vår vilja igenom till hundra procent på den politiska arenan. Att man i denna dokumentärfilm kallar folkmordet för en tragedi är inte något nytt för oss att höra från turkiskt håll. Därför kommer inte detta påstående att påverka våra krav i folkmordsfrågan, utan kampen för ett erkännande kommer att fortsätta som tidigare och förhoppningsvis mer intensivt, men detta betyder inte att vi måste stänga alla dörrar för dialog med Turkiet. Nej, vi bör vara öppna för alla dialoger och med alla folk, men vi bör också utan rädsla kräva våra rättigheter. Det är inte så allvarligt intervjuerna med assyriska individer inte återgetts i sin helhet, eftersom det som kommer fram i dessa intervjuer är tillräckligt informerande bland annat om folkmordet Seyfo och om orsakerna till assyriernas utvandring från fädernas hemtrakter. Klippning sker i alla filmer, annars skulle filmerna bli för långa och tråkiga.

 Syftet med denna dokumentärfilm är enligt min mening att man från turkiskt håll försöker få tillbaka den tidigare mosaiken i sydöstra Turkiet, annars är detta område på väg att bli homogent kurdiskt, vilket kan leda till separation från den turkiska staten. Kanske har man från turkiskt håll ångrat sig över att man under historiens gång sett genom fingrarna på folkrensningen i området, eller kanske har man till och med skuldkänslor för att man har bidragit till folkrensningen på assyrier som har blivit en stor förlust för området, men också för Turkiet i sin helhet. Om man från turkiska statens sida menar allvar och lyckas med sina planer för mångfalden i dessa trakter kommer assyrierna som de alltid har gjort att bidra till utvecklingen i området och alla folkgrupper där, inklusive kurder, kommer att gynnas av denna mångfald. Ingen makt kan skapa motsättningar mellan folkgrupperna om där finns förmåga för dialog, men också respekt för varandras särart, alltså inte som tidigare, förnekelse av varandras existens.

Avslutningsvis vill jag säga att fördelarna med att visa denna dokumentärfilm för allmänheten är mycket större än nackdelarna. Mina slutliga argument är att genom denna dokumentärfilm kommer hela befolkningen i Turkiet, men också i andra turkisktalande länder (mer än 100 miljoner) att få kännedom om dagens assyrier. Dessutom är denna dokumentärfilm textad på engelska som gör att ytterligare människor kan få kännedom om vårt folk. Som sagt kommer vi aldrig att få vår vilja igenom till hundra procent så länge inte vårt folk står helt och hållet bakom sådana projekt. Om vårt folk hade producerat denna dokumentärfilm med vår hundraprocentiga vilja och mer sanning skulle vi ändå inte haft möjlighet att nå så många miljoner människor med denna information, i alla fall inte i den delen av världen där assyriernas existens förnekas.

Hammurabi BarAsmar