Folkmordet i Osmanska riket var inte bara ett turkiskt brott. I skuggan stod Tyskland – som aktivt bidrog till att skapa de idéer och beslut som gjorde våldet möjligt.

Folkmordet på assyrier, armenier och pontiska greker under Första världskriget beskrivs ofta som ett brott begånget av Kommittén för enhet och framsteg i Osmanska riket. Det är i grunden korrekt. Men det är inte hela sanningen. I skuggan av händelserna stod Tyskland – inte som en passiv allierad, utan som en aktör som bidrog till att forma de idéer, strategier och beslut som gjorde folkmordet möjligt.

Jihad – ett tyskt strategiskt projekt

När Osmanska riket utropade jihad 1914 framställs det ofta som ett uttryck för religiös mobilisering inifrån. Men forskning visar att denna mobilisering i hög grad uppmuntrades och organiserades av Tyskland. Den tyske diplomaten Max von Oppenheim utvecklade idén om att använda jihad som ett geopolitiskt vapen mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Strategin var enkel: uppmana världens muslimer att resa sig mot kolonialmakterna. Men detta stannade inte vid idéer. I Berlin etablerade den tyska staten en särskild propagandabyrå – Nachrichtenstelle für den Orient. Där producerades flygblad, pamfletter och publikationer som uppmanade till heligt krig. En tidskrift bar till och med namnet Jihad. Dessa flygblad trycktes i Berlin – av tyskar – och spreds sedan i Osmanska riket. Budskapet nådde moskéer, predikstolar och lokala maktcentra. Jihad var därmed inte enbart ett osmanskt initiativ. Det var, i avgörande delar, en exportprodukt från en europeisk stormakt.

När propaganda får konsekvenser

Att använda religion som krigsvapen i ett multietniskt imperium var inte en neutral handling. Det var ett medvetet risktagande. I en redan spänd politisk situation bidrog jihadretoriken till att förstärka bilden av kristna minoriteter som fiender. Armenier, assyrier och greker blev inte bara politiska problem – de kunde framställas som religiösa hot. Historiker som Vahakn Dadrian har visat hur denna typ av retorik bidrog till att legitimera massvåld. Den skapade inte folkmordet på egen hand – men den gjorde det lättare att genomföra.

Tyskland visste – och valde att inte agera

Det mest komprometterande i Tysklands roll är inte bara vad man gjorde. Det är vad man valde att inte göra. Tyska diplomater och missionärer rapporterade om massdeportationer, svältmarscher och massmord. Johannes Lepsius dokumenterade övergreppen i realtid. Informationen nådde den tyska ledningen. Ändå uteblev handlingen. Enligt historikern Taner Akçam hade Tyskland både insyn och inflytande. Men den tyska regeringen valde att prioritera alliansen med Osmanska riket framför civila liv. Detta var inte passivitet. Det var ett politiskt beslut.

Medansvar utan juridisk dom

Det är sant att Tyskland sannolikt inte kan hållas juridiskt ansvarigt enligt modern internationell rätt. Begreppet folkmord definierades först efter andra världskriget, och beviskraven för anstiftan är höga. Men juridik är inte det enda måttet på ansvar.

När en stat:

  • producerar propaganda som uppmanar till religiöst krig
  • stödjer en regim som genomför massmord
  • och medvetet avstår från att ingripa

då är den inte en neutral aktör. Den blir en del av problemet.

En obekväm slutsats

Tyskland planerade inte folkmordet. Men det bidrog till att göra det möjligt. Genom att utveckla och sprida jihadpropaganda från Berlin, genom att sätta geopolitik över mänskligt liv och genom att blunda för massmord, blev Tyskland en möjliggörare. Och i historiens dom räcker det inte att fråga vem som höll i vapnet. Man måste också fråga vem som laddade det.