Nemrod Barkarmo skriver om sina reflektioner kring assimileringens hot och assyriernas plikt för att överleva som nation.

 

Det finns många saker att glädjas över för assyrierna sett till aktivism och aktiviteter inom den assyriska rörelsen. Hubo Telge är en festival som tagit Södertälje, men även delar av Sverige med storm. Under denna sommarfestival som lockar assyrier från hela landet har det bjudits på utställningar med kulturella, språkliga och traditionella inslag. Musik har spelats och sjungits av flera artister och gräsfältet på Bårsta IP har flockats av dansande assyrier. Våra medier inom Sverige går starkt där Assyria TV släpper innehållsrika nyhetsinslag veckovis tillsammans med andra program som ger tittarna en inblick i viktiga historiska händelser samt nutida och aktuella händelser. Sist men inte minst har Huyada återigen vaknat till liv och fått se sina antal besökare öka stadigt från vecka till vecka.

 

Allt detta är glädjande, givetvis. Även om det vilar en del mörker över andra delar av den assyriska rörelsen. Att få rörelsen och den aktivism som återstår att överleva och blomstra innebär en hel del prövningar.

 

Även om man är uppväxt i en assyrisk familj där barndom och ungdom tillbringats i föreningsliv, sommarläger och styrelser så finns inte riktigt den gnistan och tiden i detta liv uppslukat av jakt på karriär, familjeåtaganden med mera. Åtminstone inte om man saknar den kärlek och passion som krävs i dagens läge. Många känner kanske kärleken djupt inne i själen men väljer att inte låta känslorna få bubbla upp till ytan då man vet vad plikten betyder och storleken av uppgiften innebär. Att blunda för lägets allvar och kriticitet är ett enkelt val, ett val som inte innebär några förpliktelser. Förpliktelser som i mångt och mycket kan innebära att man behöver prioritera ned annat viktigt, jakten på det materiella som våra hjärnor dagligen och ständigt fylls med på sociala medier.

 

Rörelsen innebär uppoffringar och den innebär också ibland att ens nära behöver känna sig besvikna för att du lägger ned den där extra timmen på assyrisk aktivism. Men i slutet av dagen handlar det om folkets överlevnad och kanske har vi aldrig stått inför en utrotning så nära som vi gör just nu, även om den inte är till följd av svärdet.

 

Denna gång är utrotningens klinga som vilar vid vår hals i skepnad av assimilering och när den väl träffar finns det inget förband som kan läka dess sår eller få blödningen att stanna. Därför är det av vikt att snabbt agera och ta skydd med överlevnadens sköld. Hoppet finns kvar men det är vår uppgift att skydda folket gemensamt och det gör vi genom att agera, aktivera oss och lägga ned den lilla tid vi har och bidra med det vi alla kan. Om vi är måna om vår familj bör vi ställa oss frågan av vilka dessa består.

 

Är inte alla assyrier våra bröder och systrar? Har vi inte fler barn än de som är våra genetiskt och förtjänar inte alla dessa, samt de som skall komma att födas, en chans att växa upp på det sätt som vi gjorde? Förtjänar inte alla dessa rätten till sin identitet, språk, kultur och tradition?

 

Om svaret är nej på dessa frågor så kan vi sluta att kalla oss för assyrier och därtill även sluta att hedra våra folkmordsoffer, för de dog för att vi skulle kunna överleva. Nu är inte hotet för mig och dig döden. Hotet är i stället döden för den kommande assyriska ätten. Uppgiften är inte enkel att axla men tillsammans kan vi se till att överlevnadens sköld skyddar oss från utrotningens klinga.

 

Många finner också lätt ursäkten i form av att det inte passar in i deras liv för tillfället och att de eventuellt kan tänka sig att bli aktiva och engagerade längre fram. Låt mig då säga er detta: Det finns kanske inget att engagera sig för i framtiden och det kommer aldrig att falla in rätt i tid. Det är därför det kallas uppoffring, passion och kärlek för ens nation. Våra organisationer står inför ett existentiellt hot och det handlar om här och nu. Det handlar om valen man gör här i livet och prioriteringarna utav dessa. Det betyder inte att man nödvändigtvis behöver göra avkall på stora saker, utan det är det lilla som räknas och får betydelse. Bara det finns något litet, i stället för ingenting.

 

Hoppet finns alltid kvar så länge det finns en assyrier kvar på denna jord. Vi har tagit oss från mörka situationer förr och rest oss starkare än någon kunnat tro. Efter folkmordet kämpade vi för ett eget land. Vi startade en skola för föräldralösa barn i Adana som utbildade flertalet lärare vars bidrag lever kvar än idag. Flyende assyrier i Beth Zalin skapade en stad av en öken som blomstrade så starkt att förenade arabunionens president darrade av rädsla när han var på besök och beslöt att utsätta assyrierna för repressalier. Slutligen, i diasporan som i Sverige är vi en framgångssaga som skrivit in sig i många historiska böcker. Vi har rest oss förr. Vi har tagit oss an utmaningar som många trott skall vara för svåra och vi har stått på andra sidan muren som segrare trots att utrotningens klinga vilat vid våra halsar.

 

Utmaningar är något man aldrig kommer slippa undan, inte nu heller. Utmaningen är nu i en annan form men tillsammans är jag säker på att vi kan ta oss an denna precis som vi gjort förr. Annars hade vi inte fortsatt som vi gör. Annars hade det inte än idag anordnats kulturella aktiviteter, funnits aktiva föreningar och människor. Allt detta är ett bevis på att vi fortfarande bryr oss och att vi fortsatt vill överleva som folk. Vår familj är större än bara mig och dig och den är i behov av oss nu. Låt oss skydda alla som skyddas kan, för de förtjänar det. Vår uppgift är att hålla upp överlevnadens sköld och stöta bort utrotningens klinga så att vårt folk om 100 år kan blicka tillbaka stolta över ännu en utmaning vi klarat oss undan.