I det gamla Assyrien hade kungarna oinskränkt makt. Men de fick på inga villkor missbruka makten. Kungen förnedrades årligen under Akitu-firandet för att visa att alla kan ställas till svars. Vi och våra ledare har sedan länge förlorat denna insikt, skriver journalisten Augin Kurt Haninke.

 De assyriska organisationerna, i synnerhet kyrkorna, styrs i regel av korrupta eller inkompetenta ledare. Många kyrkoledare går också främmande makters ärenden och säljer ut sitt folk för egen vinning. Så har det varit tidigare och så är det än idag. Det gäller naturligtvis inte alla, men de flesta av våra kyrkoledare är nonchalanta och behöver inte ta hänsyn till opinionen inom församlingen. Orsaken är inte att de är dåliga människor från början. Många är ödmjuka och tillbakadragna när de befinner sig i en lägre rang i hierarkin. Men när de vigs till biskopar eller patriarker blir de ett med systemet, där det saknas en kontrollmekanism som kan ställa dem till svars.

Nu undrar en del läsare varför vi ständigt återkommer till kyrkan och dess problem, varför vi inte kan gå våra egna vägar och strunta i deras intriger och maktmissbruk. Det skulle vi teoretiskt sett kunna göra, men det är svårt att bortse från det faktum att kyrkan fortfarande har stor makt över assyrierna. En viktig orsak är att de har varit folkets legitima representanter i århundraden inför härskare i Mellanöstern som t ex de osmanska sultanerna, som inte tillät civil representation för minoriteterna. Assyriska politiska organisationer är relativt nya och har därför en svag ställning i jämförelse med kyrkan. Det gör att kyrkoledarnas missbruk av ämbetet drabbar oss alla på ett eller annat sätt. Därför ligger det i vårt intresse att maktmissbruk inte får förekomma.

Assyriska rörelsen försökte redan för 35 år sedan att lämna kyrkan utanför det politiska arbetet, för man menade att det var en gammal och rutten organisation som inte gick att förbättra. Men följden blev att Saddam Hussein och andra fientliga makter infiltrerade kyrkan genom att köpa tongivande prästers lojalitet. Samma sak gjordes mot systerkyrkor som t ex den kaldeiska kyrkan. Dessa präster har sedan använt predikstolen för att bekämpa den assyriska nationella rörelsen, som än idag får se sig i försvarsställning mot deras angrepp. Den irakiska regimen agerade inte bara i Irak, utan även i Sverige, USA, Australien och andra invandrarländer med betydande assyrisk population.

Den förste syrisk-ortodoxe biskopen i Sverige, Afram Abboudi, blev förbjuden att sätta sin fot på irakisk mark, efter att ha deltagit i en kommunistisk konferens i Stockholm 1959. Men 20 år senare, 1979, när han var biskop i Sverige fick han en officiell inbjudan av Saddam att besöka Irak, under förevändningen att han skulle hälsa på sin gamla mor och återse sitt kära hemland.

I november 1979 hade präster från olika assyriska kyrkor bjudits in till Bagdad, där de fick ta emot pengar för sina kyrkors räkning. I USA fick assyriska kyrkor tio miljoner dollar. En kaldeisk präst som hade tagit emot 250 000 dollar av Saddam utsattes för mordförsök. Assyriska nationalister var starkt kritiska och menade att den irakiska regimen försökte splittra det assyriska folket. Å ena sidan förtryckte Saddam assyrier och förstörde deras kyrkor i Irak, å andra sidan delade han ut pengar till kyrkobyggen i utlandet, sade kritiker som Sargon Dadesho på organisationen Bet-Nahrain i Kalifornien. En av de präster som då försvarade mottagandet av irakiska pengar var Sarhad Jammo, som numera är biskop och kan i dagarna väljas till patriark för kaldeiska kyrkan efter Emanuel Delli. (Läs mer i Stefan Anderssons bok Assyrierna från 1983, kapitlet Präster och politik s 79-89).

Det här är bara ett exempel på hur kyrkoledare med stor makt kan knytas till främmande intressen. Det finns också bevis för att både biskop Abboudi och hans efterträdare i Sverige har blivit utsatta för samma försök från Assad-regimens sida i Syrien, men det får vi återkomma till en annan gång. Egentligen är det inget ovanligt med att stater försöker värva personer med inflytande och köpa deras lojalitet. Det förekommer överallt i världen. Men skillnaden är att det assyriska folket saknar en kontrollmekanism för att ställa sådana ledare till svars. Vi har ingen stat, ingen polis och inga domstolar. Det här ämnet har jag tagit upp i tidigare artiklar under de senaste 20 åren, men tvingas återkomma till eftersom det inte har blivit bättre. Tvärtom blir många likgiltiga och vänder ryggen åt alla problem. Det gör att eldsjälarna blir allt färre medan folket drivs mot en negativ assimilering och inte mot en positiv integration.

Nyligen läste jag ett intressant stycke i en kommande bok som heter Assurs folk om hur kontrollmekanismen i det gamla Assyrien var uppbyggd. Boken håller på att färdigställas av författarna Lennart Warring och Taina Kantola. Som referensperson får jag möjlighet att läsa materialet på förhand och går igenom varje kapitel. Varje gång jag läser manuset blir jag lika imponerad av författarnas djupa kunskaper och ambition att åstadkomma en gedigen översikt över assyrisk historia med ett lättläst och enkelt språk. De försöker gräva i både gamla och nya böcker för att beskriva Mesopotamiens högt utvecklade kultur och civilisation, som världen står i tacksamhets skuld till. När boken blir klar kommer den att visa att civilisationen inte alls började i Grekland. Avgörande grekiska framsteg hade en föregångare i Assyrien, ibland så långt tillbaka som till Sumer. Men boken kommer också att visa att dagens assyrier, trots sina olika benämningar, är arvtagare till det forna Assyrien.

För att återkomma till kontrollmekanismen i Assyrien, kan vi läsa följande om nyårsfirandet Akitu, i det här fallet i Babylon, som pågick i 12 dagar:

”På den femte dagen var det kungens tur att bli förnedrad och bespottad för allt ont som han hade gjort mot sina undersåtar under året. Han stod framför Marduk-statyn. Prästen avlägsnade nu alla hans kungliga tecken. Han tog kräklan, ringen, svärdet och kronan och placerade dem på ett ställe vid statyn. Sedan gav han kungen en örfil och drog honom hårt i öronen. Om kungen grät skulle det betraktas som ett mycket gott omen. Kungen fick sedan knäböja framför guden och förklara att han inte hade misskött templet eller staden, att han inte hade syndat under året som hade gått och inte gjort något ont mot stadens invånare i Nippur, Sippar, Assur och senare Haran. Efter ceremonin fick kungen tillbaka alla sina tillhörigheter och han fick ytterligare ett slag på kinden. Meningen med ceremonin var att göra det klart för alla att kungens ämbete var en gåva av Marduk och kunde tas tillbaka när som helst om kungen bröt mot Marduks heliga lagar”.Tänk om vi hade något liknande system idag. Då hade vår situation varit en helt annan. Och då hade den här artikeln varit överflödig. Vi har ärvt mycket av våra kyrkoledares absoluta makt från det gamla systemet i Babylon och Nineve, men inte kontrollfunktionen. Den har vi tappat någonstans på vägen.

Augin Kurt Haninke 
Journalist