Det är inte tränarnas fel att spelare missar fina chanser. Men det är deras ansvar att rätt spelare finns på plan och framför allt att spelarna är motiverade. Alla bär tillsammans ett ansvar. Spelare, ledare och även styrelse. Någonstans brast ansvaret då Assyriska på säsongens sista match lyckades med konststycket att hamna på sin sämsta placering för året.

Assyriskas dröm om Allsvenskan fick ett abrupt slut när Ängelholm var ofina nog att vinna i den sista omgången av Superettan. Att Assyriska, symptomatiskt, släppte in en boll i den 89:e minuten spelade mindre roll. På andra håll i Sverige gick resultaten, precis som förväntat, emot Assyriska. BP vann sin match mot ett vilt kämpande Degerfors och Landskrona skämde ut sig i TV när laget förlorade mot Häcken med 4-0.

Jag vill börja med att klargöra att det inte är Michael Borgqvists eller Edmond Lutajs fel att Xhevdet Llumnica nickar över en meter från målet. Det är inte deras fel att Martin Åslund eller Göran Marklund missar frilägen heller. Jag är fullt medveten om hur grymt små marginaler det kan vara mellan himmel och helvete. Har man följt Assyriska genom åren kan man lugnt titulera sig med ”magisterexamen” i följande ämnen: ångest, stress, ilska och kortvarig lycka.

Att komma fyra i Superettan är förstås inte fy skam. Det nesliga i sammanhanget är att det är den sämsta placeringen laget haft under hela serien. Hade jag kunnat välja på förhand, hade jag hellre tagit Ängelholms utveckling under serien. Ängelholm avslutade med tolv raka matcher utan förlust, och slutade femma en poäng bakom Assyriska. Där har vi ett lag som är riktiga nykomlingar, för ingen kan intala mig att säga att Assyriska är nykomlingar i år.

Ängelholm kämpade för övrigt som om Champions Leauge-bucklan skulle spelas hem. Det är fantastiskt att Roar Hansen, tränare i Ängelholm, kan motivera sina spelare till den insatsen. Det enda de kunde ”vinna” var att hamna på femte plats istället för sjätte. En imponerande bedrift. Detta medan Assyriskas spelare, som hade allt att vinna, tappade luft ju längre matchen led. Största orsaken till förlusten var det tafatta försvarsspelet som orsakade kvitteringen. Och några oförklarliga byten.

Allas ”favorit”, Martin Åslund, fick hoppa in mot Ängelholm när Assyriska jagade ett mål. Den egna publiken buade, tråkigt nog, när han stod vid sidlinjen redo att hoppa in. Det är kanske inte det bästa sättet att ”tända” en spelare. Tråkigt eller ej, är det också förståeligt. Åslund har inte rosat marknaden. Jag har försökt att försvara Åslund när kritiken haglade som mest, men måste ändå inse att han inte varit bra mer än i någon enstaka match. Killen som presenterade sig som en offensiv mittfältare/anfallare har gjort ett mål och inga assist på tjugo matcher.

Ansvaret för att vissa spelare finns på plan är tränarnas. Att Åslund, som inte spelat sen han missade jättechansen mot Mjällby, ens blir kallad i sextonmanna-truppen är obegripligt. Att ta ut Marklund fick nästan Dennis Östlundh att sluta spela matchen. Östlundhs långa blick mot bänken sa ganska mycket vad han tycket om det bytet. Marklund missade i och för sig för mycket för att heta Marklund, men han har tros allt en spricka i menisken som ska opereras nu. Dessutom var han som alltid delaktig i spelet och skapade chanser åt sina medspelare.

Borgqvist och Lutaj hade fantasiska egenskaper som spelare, vilket jag aldrig kommer att glömma. Om man tittar på tidigare texter som jag skrivit har jag alltid hyllat Borgqvist exempelvis. Hans inställning på plan och hans sätt att genomföra matcherna var allt jag förespråkade. Blod, svett och tårar. Jag kan rent av säga att jag har väntat, och väntar fortfarande, på att en spelare med hans karaktärsdrag ska spela i Assyriskas tröja.

Men att ha det som spelare och att ha det som tränare verkar vara helt olika saker. På den sista presskonferensen säger Borgqvist att hans spelare verkade sakna jävlar-anamma och motivation. Men är det inte tränarnas uppgift att ingjuta det i sina spelare? Eller tar Borgqvist det för givet att den motivation han hade som spelare finns automatiskt i de spelare han tränar? Tydligt är att det inte kommit fram till spelarna. Hur ska man annars förklara att ett lag som kämpar för plats fem springer mer än det laget som kämpar för Allsvenskan?

Det är inte tränarnas fel att spelare missar bra chanser. Men det är deras ansvar att rätt spelare finns på plan. Att spelarna är taggade. I alla organisationer är det ledningen som har huvudansvaret. Om man inte lyckas motivera sina gubbar, rekommenderar jag en mental coach. Det är något Assyriska varit i behov av länge.

Jag har försökt att inte skriva om Aziz Corr-Nyangs situtation, men kan inte låta bli. Det är inte en hemlighet att jag velat se honom spela varje gång han varit tillgänglig. Därför fattar jag mig kort. Tänk dig det här: Du spelar VM-kval mot sitt grannland inför 60.000 fanatiska supportrar. Du gör kvitteringen som skickar Senegal ut ur VM, men som också betyder att du och ditt lag får stanna i omklädningsrummet i tre timmar ”för säkerhets skull” då fanatiska supportrar väntar på spelarna utanför för att göra upp. Du packar dina väskor för att resa hem till Sverige, för att sitta på bänken i Superettan.

Tack för i år. Nästa uppgift blir att göra en egen spelarinventering av Assyriskas trupp inför säsongen 2009.

  Filip Bergman

  Stefan Batan

  Alex