Matchbilden kändes igen. Totaldominans av Assyriska, som skapar överlägset mest målchanser, men är skrämmande ineffketivt när det gäller det viktigaste. Nämligen att rulla in bollen i mål. Ett Falkenberg, som inte hade något att spela för mer än äran, lyckades sno Assyriska på två poäng i matchens sista minut. I jakten på allsvenskan är nu Assyriska starkt beroende av andra resultat.

Assyriska spelade 1-1 mot Falkenberg i en match som var ganska enformig. Ett bedrägligt övertag i spelet och en 1-0 ledning är, åtminstone för ett lag som Assyriska, väldigt bräckligt. När Falkenberg således kvitterade i nittionde minuten, var det lika mycket besvikelse som ilska som ekade på läktaren. Besvikelsen över att återigen ”förlora” i slutskedet på en match gjorde höstens mörker mycket mer påtaglig. 

Jag hade helst velat skriva om de positiva saker jag såg från matchen. Jag ville skriva om Dennis Östlundhs blick. Om hur han styrde sina mannar som den kapten han innerst inne är. Jag ville skriva om Andi Toompuus offervilja och de otaliga gånger han snodde bollen av sin motståndare. Varför inte om det fina anfallet som låg bakom målet eller om Filip Bergmans helgjutna insats.

När jag och en vän diskuterade vem, av nyförvärven, som betytt mest, tyckte vännen att Filip Bergman var den bästa värvningen Assyriska gjort i år. Min vän räknade inte in Bergmans två tidigare år, då de varit kantade av skador. Jag kunde inte annat än att hålla med. Bergmans känsliga högerfot och hans härliga blick för spelet har gett fler spelalternativ för Assyriska. Är det någonting Assyriska behövt under flertalet matcher är just behovet av fler spelalternativ än de som kommer från Östlundh från innerposition.

Hur mycket jag än gillar Toompuu, kan jag inte direkt beskylla honom för att vara en speluppläggare. Antingen finns det inte i hans repertoar eller så har han inte fått den rollen av tränarparet. Istället var hela matchen som en intränad spelövning där bollen gick igenom Östlundh och sen ut till kanterna för inlägg.

Problemet var att det sällan kom inlägg från kanterna, eller när det väl kom var det för sent eller missriktade. Dessutom måste någon tala om för yttermittfältarna att det finns något som heter tidiga inlägg. Där man inte behöver komma till kortlinjen för att spela in bollen och där du siktar bakom backlinjen, men tillräckligt långt från målvakten.

Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte förstå bytet tillbaka till Jon Rytterbro i målet. När jag frågade Michael Borgqvist på presskonferensen svarade han så här: ”Ivo gjorde en jättemiss mot Mjällby som kostade oss tre poäng. Sen har Jon känts hetare under träningsveckan som varit.” Har inte Borgqvist sett tidigare matcher med Rytterbro? Å andra sidan verkade han inte ha sett samma match som jag. Han tyckte nämligen att Rytterbro var bra mot Falkenberg.

Nu är det så att det är Michael Borgqvist och Edmond Lutaj som är närmast laget och borde därmed veta bäst vem som har bäst form. Oavsett om man pratar målvakt eller utespelare. Men från att tidigt på säsongen knappt göra några byten alls under match, får vi nu matcher med vad som jag kan beskriva bäst som överambition. Laguttagningarna har, sedan bortaförlusten mot Åtvidaberg, känts som rena lotteriet.

För att byta ut en mittfältare krävs för Assyriska, att byta in en back för att sen göra en rockad i uppställningen i hopp om… vad egentligen? Att göra fler mål? Assyriska ledde med 1-0 vid bytet. Att säkra bakåt? För det första kan Assyriska aldrig säkra bakåt rent historiskt. För det andra är väl det bästa sättet att säkra bakåt, att behålla den backlinje som dittills hållit nollan?

Falkenbergs tränare tycker att hans lag gjorde en ”jätte-, jättebra insats” och att de gjorde det takiskt riktigt bra. Det uttalandet är väldigt talande för svensk fotboll. Hans lag kommer till Södertälje, utan någonting att spela för att möta ett Assyriska med allsvenskan i sikte. Falkenberg går ut på på plan och spelar som om laget vore Sverige och Assyriska vore Argentina. I en match som faktiskt liknade, en hel del, den match som utspelade sig VM 2002 i ”dödens grupp”.

Med sitt handbollsförsvar hindrades Assyriska från att skapa de riktigt heta chanserna. Men medan Sverige kunde motivera sig med att man mötte ett av världens bästa lag och att matchen hade enorm betydelse för bägge nationer, undrar jag hur Falkenberg motiverade sitt eget spel.

Falkenberg kom utan att ha något att vinna, men spelade som man hade allt att vinna. Där någonstans finns Assyriskas problem, men på andra sidan myntet. Assyriska hade allt att vinna och spelade, likt Argentina 2002, som om deras liv hängde på det. Jag vet inte vilket som är värst att skåda egentligen? Rädslan över att förlora, eller nonchalansen när laget skapar chans efter chans. Var är hungern och viljan att offra sig i straffområdet?

I besvikelsen hördes många yttringar på läktaren; ”Styrelsen vill inte gå upp till Allsvenskan längre.” ”Tränarparet måste avgå.” Och så vidare. Det är klart att det förekommer hårda ord i besvikelsen, men ta det lugnt med konspirationsteorierna. För många av spelarna kan det vara sista chansen att spela i finrummet. Jag tror verkligen på att alla gör sitt bästa för föreningen just nu, problemet är att det kanske inte räcker.

Till sist måste jag säga att det känns som om Assyriska verkligen haft sin beskärda del av felstudsar. Det är dags för lite stolpe-in nu. Det är jobbigt att se ett Assyriska, som är överlägsna i spelet, men ruskigt ineffektiva. Assyriska släppte alltså in det enda skottet som gick mot mål. Nu vill jag se ett Assyriska som struntar i det fina spelet. Grisa om det krävs och helt enkelt se till att vinna. Med endast två matcher kvar är seger det enda som betyder något.

Jag hade som sagt helst skrivit om det positiva i matchen, men skottet från helvetet drog ner mig i den mörkaste av dödsdalar. Till och med min resa till Landskrona är i fara. Resultaten i Superettan under måndagen kan framkalla lite ljus i tunneln. Assyriska kan fortfarande befinna sig på en andra plats om Häcken förlorar mot Mjällby ikväll.

    Dennis Östlundh
   Andi Toompuu
  Filip Bergman