Mamma tittade oförstående på mig när jag sa att man kanske borde köpa en lägenhet där. Med allt som har hänt är det omöjligt för henne att se en framtid där. Jag däremot började fantisera om att skapa mina egna rötter.På min favoritrestaurang i Midyat finns en liten söt vit åsna. Första gången jag var där slet jag snabbt fram min kamera och instruerade min bror Benjamin att ta kort på oss. Restaurangchefen gick förbi och bestämde snabbt att åsnan behövde tvättas inför fotosessionen.

Efter en stund var den tillbaka. Ren. Blöt. Och med en stark doft av den turkiska citroncologne som kan köpas i literflaskor. Åsnan hade parfymerats. För min kameras skull. Det var en absurd, men passande upptakt på min Turkietresa tidigare i somras.

Turistbroschyren över Midyat var också som indränkt i en tjock, söt doft. Där beskrevs hur kulturer och religioner möts fredligt i staden. Jag letade efter någon mening, något ord som skulle antyda varför majoriteten av stadens kristna hade flyttat. Det närmsta jag kom var några rader om att majoriteten av stadens assyrier/syrianer flyttade till Europa på 70-talet för att söka jobb. Ekonomiska skäl, alltså. Men inte ett ord om den kristna befolkningens utsatthet.

Så är det i Turkiet. Det finns en officiell, endimensionell historieskrivning som sänker sig som en skugga över allt.

Att åka runt i Turabdin för första gången kändes som att röra sig i en parallell värld. Vi besökte byar som i princip var tömda på kristna och vars namn var utbytta mot turkiska. Det är en märklig upplevelse, att känna sig som en skuggfigur när man rörde sig i en historia som inte erkänns.

Jag hade egentligen inga stora förväntningar om att ”hitta hem”. Innan jag åkte tyckte jag att tanken på att det skulle finnas en koppling mellan människor och en viss geografisk plats var absurd. Jag ville bara uppleva min ursprungsstad Midyat tillsammans med min mor som var där för första gången på fyrtiotvå år.

Det var fascinerande att se hur hon levde upp när vi kom till hennes hemkvarter. Hon visade snabbt vägen genom vindlande smala gator. Pekade ut vem som bott var tills vi kom fram till hennes gamla hus. Av de två hornen som hade suttit på fasaden var bara ett kvar. Vi knackade på och fick komma in. Allt var sig likt. På gården fanns ugnen där man bakat bröd. På taket stod sängarna där man sov.
 
Under besöket i det gamla huset log hon ständigt. Själv skämdes jag lite över att jag började gråta. Jag insåg att hon mentalt hade lämnat Midyat bakom sig för länge sedan. Hon hade inga illusioner kvar om staden.

Jag däremot drabbades av en stark kärlek till den gamla stadsdelen där skräpet på gatorna var det tydligaste tecknet på någon slags modernitet. Det kändes kanske inte som att hitta hem, men tanken på att man skulle finna min släkts historia om man grävde i jorden var berusande.

Mamma tittade oförstående på mig när jag sa att man kanske borde köpa en lägenhet där. Med allt som har hänt är det omöjligt för henne att se en framtid där.

Jag däremot började fantisera om att skapa mina egna rötter – åka dit på somrarna och skriva, titta ut över vingårdarna och den röda jorden. Inte för att jag kände mig särskilt lik assyrierna som bodde där. Tvärtom, i deras ögon var jag förmodligen alltför europeisk.

Det är en naturlig konsekvens av ett folk som spritts ut i diasporan. Men man måste acceptera att den assyriska identiteten ser annorlunda ut. Även en sekulariserad råfeminist måste kunna få bo där och kräva rätten att accepteras som en Midyatdotter.

Agatha Christie, hörde jag under resan, påstods ha beskrivit Midyat som ett rent ställe. Ironiskt med tanke på att jag såg en ko stå mitt i staden och äta skräp. Ändå, jag förväntade mig inget och åkte därifrån med en stark känsla av att språket och historierna – både min släkts och mina egna om parfymerade åsnor – måste bevaras.

Varje år flyttar ett antal assyrisk/syrianska familjer från Europa tillbaka till Turabdin för att bygga hus. Det finns något vackert i ambitionen att inte vilja släppa taget. Att försöka blåsa liv i det som tills nu har varit en påtvingad skuggtillvaro.

När vi besökte Iwardo, staden dit de kristna tog sin tillflykt under Seyfo, beskrev en kvinna hur folk hade gömt sig i kyrkan. I fasaden syntes fortfarande skotthålen. Jag tänkte på den svenska missionären Alma Johanssons som bevittnade övergreppen 1915, syner som spökade resten av hennes liv. Hon skrev i en bok: ”ännu under ett par års tid var tanken på att behöva leva nästan outhärdlig för mig”.

Kanske är det den hårda insikten som gör att så många i dag känner längtan efter att flytta tillbaka – om än tillfälligt – och skapa ett uthärdligt liv. Det blir ett litet, litet försök att balansera historien.Rakel Chukri bor i Malmö och arbetar som kulturskribent på Sydsvenskan.
Hon undervisar även på Malmö högskola.