Följande artikel skall försöka reda ut en av de större anledningarna till varför det kan se ut som det gör i dagens klassrum. Afram Kourie menar att den rådande formen av kapitalism leder till mindre tid för uppfostran och slutligen till stökiga skolmiljöer, som är ett vanligt fenomen i dagens skolor.

Jag suddar ut tavlan, ställer i ordning stolarna och släcker lyset. Undervisningen är klar för dagen. På vägen tillbaka till personalrummet ser jag plötsligt hur en kollega, en mattelärare ger upp och går ut ur klassrummet. ”Jag orkar inte mer”, säger hon med en suck av förtvivlan. ”Kanske du kan få ordning på dessa, du är ung och livlig.” Jag går in i klassrummet och ser en enda stor och stökig klass med elever som gett upp sen länge och detta i ett naturvetargymnasium. Hur kommer det sig att det kan vara så pass stökigt i ett klassrum med ”naturare” som har en termin kvar till studenten? 

Väl inne i klassrummet sköt jag lärarrollen åt sidan och började tala till eleverna om deras framtidsplaner och syn på miljön i klassrummet och skolan i övrigt. Jag fick ett helt spektrum av svar, anledningar och ibland till och med ursäkter. ”Jag var duktig i grundskolan”, eller ”det är för svårt”, ”det går för snabbt”. Men det vanligaste svaret jag fick angående deras framtidsplaner var något i stil med; ”Jag vet inte vad jag vill göra i framtiden”. 
   
I dagens något jämlikare samhälle, åtminstone ur en historisk synvinkel, jobbar mannen och kvinnan sida vid sida. Även om teknisk utveckling har lett till effektivare arbetsuppgifter och innovativa lösningar såsom Internet, kommunikation och transport har vi på något sätt lyckas fylla i den lediga extratiden som urholkats, med något mer vinstgivande. Ju effektivare människan blir desto mer vill hon effektivisera. Man kan lugnt konstatera att en övervägande majoritet av företagen endast har vinstmaximering som syfte. Ett förhållningssätt som utan barmhärtighet kostar den enskilde individen tid och ork. Hur blir de samhälleliga konsekvenserna av ett sådant kapitalistiskt ideal?

När båda föräldrarna arbetar under dessa förhållanden blir den naturliga följden att de spenderar mindre tid med sina barn. Mindre tid och ork för del i barnens utveckling ger föräldrarna dåligt samvete. Att jobba åtta till fem, plus eventuell tid för transport till och från jobbet, hindrar föräldrarna från att vara tillgängliga och engagera sig aktivt i barnens skolgång. Bristande kvalitetstid tvingar föräldrarna att försöka lätta samvetet genom att erbjuda materiell ersättning och överkonsumtion. Det handlas leksaker, tv-spel och filmer, man äter på restaurang istället för att laga en gemensam middag och liknande. Viljan att ständigt tillgodose och göra det bekvämt för sina barn, det vill säga att vara en ”Curlingförälder” blir därmed ett faktum. Vad blir då resultatet av de givna omständigheterna? Hur påverkas dagens barn av färre begränsningar?

Barn som växer upp under tidigare nämnda förhållanden blir utan överdrift bortskämda, i och med att deras vilja väldigt ofta går igenom. Dessa barn blir barn som vänjer sig vid att ständigt och under många aspekter bli tillgodosedda. Tar man då dessa barn och placerar dem i ett klassrum med en lärare som tillföga över allt annat blir avväpnad den lilla uns av auktoritet som fanns kvar, blir resultaten i grundskolan överlag dåliga. Därför blir det enklare som elev i grundskolan att utmärka sig och få bra betyg som enligt nationella stadgar inte nödvändigtvis uppfyller kraven. Med dessa betyg kommer eleven senare till ett gymnasium som inte tar hänsyn till hur dessa uppnåtts och i förhållande till vem.

Konsekvenserna blir att eleven får det svårare att hänga med och uppnå förväntade skolresultat. Det ter sig då enklare att tala med grannen bredvid, istället för att lyssna till läraren. Grundskolan har alltså sänkt ribban och gymnasiet har inte gjort det … än, och allt detta för att föräldrar omedvetet gjort sina barn än mer bortskämda och lata.

Jag har härmed inte uteslutit andra orsaker som kan bidra till detta fenomen av sämre skolresultat. Jag har heller inte på något sätt påstått att ett barn trots dessa förhållanden inte kan få goda resultat. Det har endast påståtts att föräldrars välvilja endast gjort det svårare för barnen att bli det de kunde bli, genom att invagga dem i en illusorisk bild av verkligheten där mamma och pappa kommer att lösa allt.