I tre veckor ska vi bo på olika kloster. Sova tidigt, vakna tidigt. Däremellan besöka olika byar. Jag vill se var min mamma gifte sig som 15-åring. Var hennes släktingar, som överlevde folkmordet 1915, bodde.

Jag hade egentligen tänkt klippa håret. Till sommaren. Jag berättade det för min mamma Azize när jag var hemma i Jönköping och hälsade på under den assyriska påsken. Hon tittade på mig och sa ”Du borde ha långt hår i Midyat”.

Vi ska åka dit tillsammans nu. Jag, hon och min yngste lillebror. Jag tyckte att det var en lite märklig kommentar. Men så gick jag in i vardagsrummet och såg porträttet på henne från Midyat. En bild som jag har tittat på hundratals gånger.

Hon är mellan 16 och 17 år, men blicken ser mycket äldre ut. Hon står med rak rygg och tittar in i kameran – allvarlig. Hon har en ljus blus och en knälång kjol. Och långt hår. Flätan hänger ner vid sidan och når nästan ända ner till midjan.

Och då slår det mig. Att jag det senaste året ofta har haft just den frisyren, en fläta som hänger ner på vänster axel. Är det mitt undermedvetna som har gjort att jag har kopierat hennes frisyr? Är det ett försök att återkoppla till henne genom utseendet?

Jag bestämmer mig: jag ska vänta med att klippa mig. Jag leker med tanken att uppsöka en fotograf i Midyat och ta en likadan bild på mig själv.

Jag har extremt mycket resfeber. För första gången ska jag besöka hemstaden som tills nu endast existerat i fantasin. Mamma har inte varit där på 42 år.

Jag sitter på Köpenhamns flygplats och skriver det här, och förvånas över att hon verkar så lugn. Jag är nu exakt dubbelt så gammal som hon var när hon gifte sig. Tanken svindlar. Att så mycket kan förändras över bara en generation.

Vid 16 års ålder fick hon sitt första barn. Jag är 30, ogift och lever för min karriär. Hon växte upp i ett religiöst samhälle som utgick ifrån kollektivet. Jag lever i ett sekulärt samhälle som utgår ifrån individen. Det är en kulturell resa som borde vara svår på så kort tid.
 
I tre veckor ska vi bo på olika kloster. Sova tidigt, vakna tidigt. Däremellan besöka olika byar. Jag vill se var min mamma gifte sig som 15-åring. Var hennes släktingar, som överlevde folkmordet 1915, bodde. Och brunnen som min pappa ramlade ner i som 13-åring. Var han gick med sin hund och var han vinkade farväl när han åkte till Libanon vid 16 års ålder för att börja jobba.

Just nu känns allting som en episk saga. Vackert och fruktansvärt på samma gång. Vi ska besöka platserna som inte bara varit det kulturella centrat för vår kultur, utan också är anonyma minnesmonument över en historisk tragedi som fortfarande inte har läkt – eller erkänts. Det går inte att förbereda sig för en sådan resa.

Men jag skäms när jag tänker på att jag har med min bärbara dator. Det känns som att det motverkar hela syftet. Bor man på kloster borde man försöka uppskatta det vidunderliga i ett enkelt liv. Ser man ut över sin släkts gamla vingårdar ska man inte sitta och knattra ner sina intryck på en tjusig vit dator.

Jag försöker skyla över det med att det är praktiskt när jag ska skriva dagbok. Och att min lillebror skulle bli uttråkad om han inte fick titta på actionfilmer på kvällarna.

Min status i Facebook är nu inställd på ”Rakel is going back to her roots”. När jag kommer hem om tre veckor har jag lovat många vänner detaljerade berättelser om vistelsen. Det kommer finnas mycket att berätta. Men det kommer vara en i-land kvinnas ytliga betraktelser om hur annorlunda livet hade varit om vi hade bott kvar i Midyat. Bredvid mig vilar nu den person som gjort en resa vi knappt kan föreställa oss.

Vi går genom passkontrollen och jag visslar nervöst på låten ”Du ger mig bra vibrationer”. Jag kan inte förstå att mamma fortfarande är så lugn. Vi tar dem verkligen för givna, de assyriska kvinnorna.

De är motorn i våra liv: de uppfostrar barnen, servar i köket, men i sociala sammanhang är det alltid männen som talar högst. Det är fortfarande männen som styr vilka historier som är viktigast. På väg att utforska det förflutna kan jag just nu bara tänka på att kvinnorevolutionen dröjer lite väl länge.

Rakel Chukri bor i Malmö och arbetar som kulturskribent på Sydsvenskan.
Hon undervisar även på Malmö högskola.