I alla tider har människan sökt svar på frågor om livet och döden. Det kan Gilgamesheposet intyga, som trots att den är flera tusen år gammal berättar om Enkidus och Gilgameshs sökande efter livets mening.

Boken handlar om Gilgamesh som är en stolt, stark och oövervinnerlig kung som förtrycker sitt folk och bara har sin egen vinning i åtanke. Då skapar gudarna Enkidu, Gilgamesh motpart, för att få en balans i oordningen.

Dessa två ger sig ut på äventyr, den ena tvekande och den andra mer impulsdriven. Tillsammans möter de faror och gudar av olika slag på vägen mot mänsklig insikt.

När man först ska läsa Gilgamesheposet har man inga direkt stora förväntningar. Hur mycket kan en historia som är över 3000 år gammal tilltala en person från 2008? En berättigad skepsis. Nästan.

Gilgamesheposet, som är baserad på Simo Parpolas ”The standard Babylonian Epic of Gilgamesh” och översatt till svenska av Lennart Warring och Taina Kantola, är drygt 300 sidor tjock och innehåller mycket mer än bara självaste eposet.

Boken innehåller dessutom en historisk bakgrund som bland annat nämner den historiska personen Gilgamesh, eposets litterära inflytande och annat i syfte att ge historien förankring. Med dessa komplement förvandlas Gilgamesheposet till en intressant historia om lidelse, sökande, kärlek och vänskap. Detta gör boken till något mer än bara en bra sommarläsning.

När man läser eposet i ljuset av arkeologers forskning får historien ett djup och karaktärerna flera dimensioner. Det är lätt att inse att fotnoterna som utsmyckar boken på var och varannan sida är oumbärliga. Man blir fascinerad av att människor brottades med samma frågor då som man gör idag; livet och döden.  
Så här gick det till när man fann verket. 

För mer en 3500 år sedan fanns världens första litterära verk tillgänglig som undervisning i dåtidens läroplan. Det lärdes, studerades och kopierades på skrivarskolor i främre orienten.

Gilgamesheposet med sina elva tavlor och en mystisk tolfte tavla bevarades väl i Asshurbanipals bibliotek, efter Ninevehs fall ungefär 600 år f.kr.

När arkeologerna upptäckte tavlorna 1850 under ruinerna kunde ingen vid utgrävningen tyda dessa, så de skickades till British museum. Forskare skulle få studera dessa och uttyda dess mening.

I december 1872 satt George Smith vid sitt arbetsbord och översatte bland annat en historia om en man som räddade hela sin familj och världens djur ombord en ark vid en stor vattenkatastrof. Smith hade funnit en längre och mycket utförligare redogörelse för syndafloden än den i bibeln.

Den berömde egyptologen, Wallis Budge, som arbetade vid British museum på den tiden, berättar att när Smith insåg vad han hade hittat hoppade han upp från sin stol, sprang omkring i salen, tjutande av glädje och slet av sig alla sina kläder. Personalen såg på med stor förvåning.

Gilgamesheposet var funnet.