Han ville skriva en bok om arbetet bakom kulisserna i mediebranschen, men boken måste ha ett budskap annars var han inte intresserad. Resultatet blev boken om Ninos Melkemire som får nys om hur en biståndsorganisation lurar människor som vill göra – kher – en god gärning.

För att vara en person som inte planerar något får Nuri Kino mer gjort än någon välplanerad person jag känner. Han hinner med sina journalistiska utredningar, radiodokumentärer, teveserier, bloggar och nu debuterar han som författare. Ändå tycker han själv att han inte gör speciellt mycket.

Tillsammans med sin vän och kollega Jenny Nordberg, även hon flerfaldigt prisbelönad, kände Kino att det fanns mycket mer att berätta om deras arbete. Visst har deras avslöjanden ofta väckt stor uppmärksamhet, men historien om hur de arbetar bakom kulisserna var också värd att berätta. Båda var av åsikten att verkligheten alltid överträffar dikten.

Dessa tankar drev dem att skriva Välgörarna – den motvillige journalisten, som är baserad på Nuri Kinos avslöjande av biståndsorganisationen UFF, som utgav sig för att samla in kläder till fattiga men sålde dem sedan för egen vinning. Huvudfiguren, Ninos Melkemire, är baserad på Kino själv.

I boken ville Nuri Kino få fram värdet i det assyriska begreppet om kher, att göra gott utan att förvänta sig något tillbaka. Hela hans uppfostran har präglats av att göra kher och hans person bygger på att göra så mycket gott som möjligt. Utan att förvänta sig något tillbaka.

– Om jag inte skulle ha haft med ett budskap i boken, hade jag inte ödslat en sekund på den. Men det var också viktigt att få fram assyrier i ett nytt media. Det finns väldigt lite skrivet, om något alls, om vårt folk i litterär form, förklarar Kino.

Det är inte alls konstigt att Nuri Kino vill lyfta fram det assyriska. Han har ett stort assyriskt hjärta och brinner innerligt för folkets stora frågor. Förutom filmen, Det ohörda ropet, om folkmordet på assyrierna och teveserien om Assyriska FF har han idag örnkoll på läget i norra Irak. Han har besökt flyktinglägren i Jordanien och Syrien och läser otaliga asylärenden för att försöka bringa ljus om assyriernas situation.

Frågan om han skulle kunna skriva en roman eller inte existerade inte. Varför skulle han inte klara det? Kino minns när hans morbror, som drev en pizzeria, blixtinkallade honom när pizzabagaren sjukanmälde sig. Unge Kino hade undrat varför morbrodern ringde just honom, han kunde ju inte ens baka pizza.

– Jag fick värsta utskällningen. Morbror tyckte att jag kom med en dålig ursäkt, att jag genast skulle pallra mig dit och dra på mig förklädet. Och rätt som det var kunde jag plötsligt baka pizza, skrattar Kino.

Han erkänner dock att det var ett mycket tufft arbete och att han ibland var nära att ge upp. Avståndet mellan författarna, Jenny i New York och Nuri i Stockholm, gjorde att de väldigt sällan satt tillsammans och skrev. Nuri skrev medan Jenny bearbetade och kom sedan med idéer, som de senare samsades om. Hela deras lägenheter fylldes av post-its med olika kommentarer som behövde bearbetas.

– Det svåraste var ändå tidsskillnaden. När jag hade skrivit något och ville ha snabb feed-back, var jag tvungen att behärska mig för att inte ringa och väcka Jenny mitt i natten, minns Kino.

Ingen av författarna tog ledigt från sina arbeten för att kunna skriva boken. Boken skrevs istället parallellt med pågående journalistiska utredningar och platserna varierade; på tåg, vid matbordet, på flygplatser, på toaletten, på Tahiti, i Jordanien. Därför tog boken nästan två år att slutföra.

Första boken har gett Nuri Kino blodad tand och han har redan en ny bok på gång, det vill säga förutom två internationella journalistiska utredningar, en radiodokumentär, ett filmmanus och ett nytt Kaliber. Man blir nästan stressad av att höra Nuri räkna upp alla bollar som han skickligt håller i luften. Själv är han oberörd.

– Jag har en otrolig simultanförmåga. Jag kan till exempel konversera med dig samtidigt som jag kan författa ett brev till någon myndighet. Det är nog en av förklaringarna till att jag hinner med så mycket och ändå har tid över, säger Nuri.

Boken, som är utgiven av Norstedts, har redan sålts till Norge, Finland och Tyskland. Det är ganska starkt av en debutroman som inte ens hunnits översättas. Världen kanske blir en något bättre plats om kher kan spridas genom en bok. I så fall har Nuri gjort ännu en god gärning.