Det var hennes stora dag. 30 år, middag hemma, mycket mat och vänner. Men ingen familj. Den finns inte kvar; inte för henne. Hon bröt mot familjens regler när hon gifte sig med en icke-assyrier.

Jag visste att hon stod i sitt kök med fem kastruller på sina fyra spisplattor och lagade mat för fullt. Omedvetet slickade jag mig om läpparna där jag satt framför datorn på jobbet och undrade hur hon skulle marinera kycklingen den här gången. Skulle hon ha i curry som sist, eller rosmarin, eller till och med hennes egna recept med chili, honung och vitlök.

I köket slappnar hon av. Där glömmer hon att hennes familj förskjuter henne. Det gör fortfarande ont, men hon förlåter dem för allt, speciellt sin far. ”Oavsett vad han gör mot mig, kan jag inte sluta älska honom för vi har haft så fina stunder tillsammans under min uppväxt”, brukar hon säga. Han såg henne; han lyssnade på henne; han sa att hon kunde bli lika duktig i fotboll som killarna på gården.

Hon vet att han fortfarande älskar henne, men hon kan inte förstå varför han låter hennes kärlek till sin man komma emellan dem.

Klockan är fem. Dags att gå hem. En varm vind smeker mitt ansikte när jag lämnar byggnaden och jag bestämmer mig för att promenera.

På andra änden av den breda asfaltsvägen ser jag min väns pappa. Jag undrar om han vet att hans dotter fyller år. Tanken upprör mig och jag vill gå fram till honom och skrika att han är en skitstövel som har förskjutit sin dotter och för att han har krossat hennes hjärta, ett hjärta fyllt av empati och kärlek. Men jag hejdar mig.

Istället går jag fram till honom och berättar att jag känner hans dotter som fyller 30 år i dag och att den bästa födelsedagspresenten hon kan få är ett samtal från sin far.

Han ser snäll ut när han ler. Förvånad över hur lätt han var att övertala undrar jag om han märker att jag är lättad.

Medan jag slår numret berättar jag att hon saknar honom, älskar honom och pratar så gott om honom. Hans bruna ögon glänser. Med en låg och intensiv röst säger han: ”Tror du inte att jag saknar henne? Hon är mitt yngsta barn.”

Plötsligt ser jag in i hans själ där hans plågoande härjar fritt. Hur har den hamnat där? Var det inte han som valde bort sitt barn? Jag inser att även hans hjärta är krossat och kan inte längre vara arg på honom.

Med knäppta händer bakom ryggen går han fram och tillbaka medan mobilen ringer. Jag tror att han hör hennes röst när hon svarar för hans leende är tillbaka. Blicken är fäst på mig som om det är henne han tittar på. ”Någon vill önska dig grattis”, säger jag till min vän och ger honom mobilen. Han harklar sig, säger hallå medan han går en bit bort.

Det går en stund innan han kommer tillbaka. Han drar handen under ögonen, sträcker fram mobilen och tittar på mig. ”Tack så mycket”, säger han med darrig röst och jag fick sådan lust att krama honom och trösta honom. Men han gick snabbt därifrån och jag förstod att han behövde hämta sig. Jag fortsätter min promenad hem.

Klockan är sju och jag möts av min vän i hennes port. ”Det var den bästa presenten jag kunde få i dag, ” säger hon med stora ögon. Hon berättar att de grät under hela samtalet. Han sa till henne att även om han inte finns för henne fysiskt ska hon veta att hon alltid finns i hans hjärta.

Vi stod där en stund med blöta ögon och jag kunde inte sluta undra varför, för vem och för vad en familj utsätter sig för sådan tortyr. Är det familjen eller kulturen som ligger bakom tragedier som den här? Varför ska han gråta över sin dotter när han kan välja att ha henne i sitt liv?

Den frågan går obesvarad eftersom de fortfarande inte pratar med varandra. Som han sa, hon finns i hans hjärta, men inte i hans liv.