Jag tror inte på betyg i uppförande för ungar som går i låg- och mellanstadiet. Politikerna tror förmodligen detta är lösningen till allt. Men som vanligt tar de tag i problemet i fel ände.

Jag satt på bussen på väg in till stadens hjärta i Göteborg när min gamla musiklärare kliver på. Jag kommer ihåg musiklektionerna som om det vore igår. Vi var runt 30 galna elever i en sal där en lärare försökte undervisa.

Ibland fick några slå på pianot och andra på två gamla pensionerade nylongitarrer. Nu i efterhand är det väldigt lätt att konstatera att det inte var en bra miljö för varken lärare eller elever.

Hur som helst, hälsade vi på varandra och började smått samtala. Det visade sig att hon blev tvungen att sjukskriva sig under en längre tid på grund av den omänskliga miljön.

Vem ska man skylla på om det inte går bra för varken elever eller lärare?

Lärare slängs in i ett slagfält som är psykiskt påfrestande. Allt handlar egentligen om att ge eleverna och lärarna en mänsklig plattform att jobba på. Det handlar inte om att införa betyg i uppförande och liknande som regeringen pratar om. Om vi hade haft betyg i uppförande under musiklektionerna skulle varenda elev i min klass förmodligen fått ett IG minus stämplat på pannan.

Jag tror inte på betyg i uppförande för ungar som går i låg- och mellanstadiet. Politikerna tror förmodligen detta är lösningen till allt. Men som vanligt tar de tag i problemet i fel ände. Att bli stämplat som ett problembarn redan i tidig ålder löser inga problem. Då sätts problembarnet i ett fack, där han frodas.

Vi bör ställa mer krav på lärarna. Men för att lärarna ska få det lättare att undervisa behövs det resurser. Det går inte att försöka få 30 sockerpundare till att lyssna på vad en ekvation är. Alltså, för att ställa krav på lärare måste vi ställa krav på politiker – männen som sitter i sina skinnfåtöljer och ler brett i TV.

”Kolla bara på det där bygget”, sa min lärare och pekade på casinot (Casino Cosmopol). ”Varför inte bygga något till ungdomarna istället för att bygga något sådant?” frågade hon.
 
”Pengar”, mumlade jag och hon nickade medgivande. Jag tyckte att det var fint av min gamla lärare att säga att vi måste ställa större krav på vuxna och sluta klaga på ungarna. Det känns bra att veta att det finns åtminstone någon där ute som inte är trångsynt och som värnar om kommande generationer.

Min forna musiklärare har nu gjort comeback och fått det bättre. I dag undervisar hon klasser som är betydligt mindre, vilket gynnar både elever och lärare.

Det handlar om att tänka i rätt banor, inte misshandla problemet och hoppas på att det kommer lösa sig.
 

Året var 1988 då jag frälste världen med min närvaro. Jag fick mitt namn efter en assyrisk prins som dock aldrig blev kung. Därför är mitt alias Den okrönte kungen. Tillsammans med min vän August, den förste kejsaren i Romerska imperiet, bildar vi bandet DGP (De Glömda Poeterna) som en dag ska ha världen under sina fötter.

Jag älskar fotboll, och mycket av mitt liv kretsar runt Sampdoria och Assyriska FF. Så jag vet ett och annat om fotbollens produktion av obarmhärtig lidelse.

Jag bloggar samt skriver krönikor för Göteborgs Posten. Till hösten pluggar jag på Ljungskiles folkhögskola. Tills dess, rulla lugnt mina vänner.