Hör du också till dem som fått för mycket av kaoset i Irak? Som inte orkar läsa längre om massakrer och självmordsattentat? Som inte förstår vad det är som sker annat än att alla tycks döda alla? Författaren Svante Lundgren ger sin syn på saken och ställer en konkret och aktuell fråga; Har våra ministrar, våra biskopar, våra medborgarorganisationer någon åsikt i frågan?

Det är lätt att både bli uppgiven och förvirrad över situationen i Irak. Men det finns ett mönster bakom det kaotiska dödandet. Eller rättare sagt flera mönster. Islamister dödar shiiter för att dessa är otrogna. Shiiter dödar sunniter för att hämnas Saddams alla oförrätter. Baathister dödar för att skapa kaos. Och mycket mer.

Ett mönster som är alldeles tydligt är att islamisterna utsett landets kristna minoritet till måltavla för sin terror. En kristen familj vaknade en morgon och upptäckte sin sons avhuggna huvud utanför ytterdörren. I oktober korsfästes en kristen tonåring i Basra. I slutet av mars mördades två nunnor, 85 och 79 år gamla, i Kirkuk. Präster dödas, kyrkor bränns ner, unga kristna kvinnor våldtas. Av en enda orsak – de är kristna. Allt för att skapa ett Irak som är Christenrein.

Före invasionen 2003 var kanske tre procent, en knapp miljon, av Iraks befolkning kristen (uppskattningarna varierar). Etniskt var de flesta kristna assyrier (också kallade syrianer och kaldéer), en mindre grupp var armenier. De var inte kristna som resultat av mission på 18- och 1900-talet utan räknade sina kristna rötter till vår tideräknings första århundraden. Assyrierna har en historia som sträcker sig längre tillbaks i tiden, till långt före den kristna eran. Om någon har de rätt att betrakta sig som landets ursprungsbefolkning.

Redan på 1990-talet emigrerade många kristna, men den stora omvälvning kom i och med störtandet av Saddam. Idag räknar man med att hälften av Iraks kristna har flytt landet. De utgör mellan en tredjedel och hälften av alla irakiska flyktingar. De står inte ut längre med att se sin kyrka bombas, sina vänner dödas, själva bli hotade. Samtidigt som detta utgör en fruktansvärd tragedi på det personliga planet riskerar en urgammal kultur att utplånas. De flesta flyktingarna har slagit sig ner i grannländerna Jordanien, Syrien och Turkiet. I Europa har Sverige visat det största ansvaret: Södertälje har tagit emot lika många flyktingar som USA.

Assyrierna i väst (det finns flera tiotusentals bara i Sverige) har så gott de förmått försökt göra världssamfundet uppmärksamt på den pågående katastrofen, som vissa inte drar sig för att kalla ett folkmord. En av de starkaste rösterna utgör den mångfalt prisbelönte assyriske journalisten Nuri Kino i Sverige. Han besökte nyligen flyktingar i Jordanien tillsammans med en assyrisk nunna och skrev i sin blogg:
  
Syster Hatune som av vissa ses som en ny Moder Teresa har byggt fler än hundra hus åt fattiga indier. Hon är känd för att vara en otroligt stark och driftig person, vilket hon också visade att hon är. De första två dagarna. Idag orkade hon inte mer.
“Det här är ett folkmord som hänt i det tysta. Vi måste berätta, vi måste stoppa det.” Skrek hon mellan tårarna.

Olika assyriska organisationer har, trots att de ofta strider sinsemellan, nu kunnat enas kring kravet på att ett litet område i norra Irak, den s.k. Ninve-slätten, skall bli ett assyriskt skyddsområde med autonomi. Detta område bebos till stora delar av kristna. Då kurderna var hotade på 1990-talet fick de ett internationellt garanterat skyddsområde i norr som räddade dem undan Saddams terror. Nu behöver de kristna i Irak samma skydd. Kan världssamfundet vägra att ge dem det?

Under århundraden i diaspora uttalade judarna varje påsk de förhoppningsfulla orden “Nästa år i Jerusalem”. Assyriska ungdomar världen över har börjat hälsa varandra med “Nästa år i Ninve”. Ett fritt Ninve.

Har våra ministrar, våra biskopar, våra medborgarorganisationer någon åsikt i frågan?