Siduri Poli har de senaste månaderna träffat en massa politiker, ledare och debattörer inför det stundande valet. Hon har lagt märke till att politiker är otroligt skickliga på framförallt två saker: att vara trevliga och att skådespela. Oavsett detta tycker hon att alla skall utnyttja sin röst och absolut INTE rösta blankt.

”Alltså helt seriöst. Snubben driver ett helt land och kan inte ens svara på en ynka fråga. Snubben är folkvald i ett land där demokrati härjar och kan inte ens svara på en ynka fråga. Snubben är fanimej statsminister och kan inte ens svara på en ynka fråga.”, tänkte jag och blängde surt på Göran Persson som var i sminklogen och blev pudrad på näsan. Själv stod jag där, halvtnervös, och väntade på att dagens superstar kunde bli klar. Min chef kommer rusande och berättar att vi ska vara med i sändning om två minuter. Och vi springer in.

Så har det varit de senaste månaderna. Ja, inte att jag träffar Socialdemokraternas partiledare varje dag. Men jobbet – en ny ledare/minister/debattör, en ny dag, men exakt samma struktur. Och på något sätt lyckas dessa politiker alltid reta upp mig på något sätt. Antingen ska det vara Ohlys överdrivna långa svar, som är långt ifrån konkreta, eller så är det Perssons hörlur. Japp, det är nämligen så att vår statsminister inte svarar på frågorna jag ställer honom. Det gör hans taleskvinna som sitter utanför studion och lyssnar på debatten. Trodde jag. Jag hade hittat ett snäck-liknande föremål i Perssons öra och drog snabbt slutsatser. Det irriterade mig så mycket att det tog över min energi att ställa frågor under inspelningen att intervjun med Göran Persson var bland de värsta jag varit med om.

Kan du förstå att du sitter i livesändning, med halva Sveriges ögon på dig och ska spela smart och pigg (glöm ej att vi är i TV-huset runt halv sju på morgonen!). Kan du tänka dig pressen du har av både chefer, föräldrar och vänner? Och att sen bli distraherad av något så falskt som en öronsnäcka?

Ja, det kan du säkert. Men det är det som är det roliga med allting. När jag tänker tillbaka på hur allting började; med den där artikeln i Expressen förra året ryser jag. Som Du säkert har hört av din mentor så leder ett jobb alltid till något annat, och även i mitt fall. I P3 sitter jag nu och pratar om vad politik är för mig, vilket är bland det roligaste jag vet. Sen kom SVT in i bilden och de var rena rama Idol-makarna med tanke på vägen för att hamna i Valpanelen 2006.

Poängen med det jag skriver är att få fram hur kul det är att göra någonting, även om man blir irriterad, arg och upprörd. Det är ändå kul att bara göra något för att nå sina drömmar, göra något åt sina mål, göra något med sitt liv. Känslan av att man har presterat något och uppnått de krav man har på sig själv. Man får en känsla av att man lyckas, successivt men säkert.

Just därför kunde jag inte förstå hur vår kära statsminister lyckas hålla leendet igång. För jag trodde att han inte gjorde ett piss. Men Göran gör nog mer än vad man egentligen anar, och det insåg jag igår då jag såg honom duellera mot Reinfeldt. Han var där under livesändning, med halva Sveriges ögon på sig och spelade smart och pigg. Det gör människan varje dag, timme och minut av sitt liv och jag får panik för en kvart en gång i veckan.

Två saker jag har reagerat på under mina månader i SVT är hur otroligt skickliga politiker är på att vara trevliga och skådespela. När jag träffade Leijonborg skakade han min hand som om någon tog bild på oss. Jag repeterade mitt namn tre gånger innan han förstod, men huvudsaken var att han inte bara nickade och log. Han ville verkligen veta vad jag hette, han ville få mitt förtroende. Och sjukt nog lyckades alla partiledare vinna det! Det känns som om det är något med deras handskakningar att göra som får en att tro på allt de säger till 100%. Det sista är en varning för er som har träffat en högt uppsatt politiker, dont let them fool you!

Och sedan skådespelet. Häromsistens då Mauricio Rojas (fp) och Mehmet Kaplan (mp) skulle debattera om integration fick jag en chock över hur bra dem kom överrens – efter sändningen alltså. Innan hann de inte med mer än att hälsa på oss, sminka sig, dricka kaffe och hoppa till morgonsoffan. Då kamerorna sattes på började den stenhårda debatten som slutade i totalt olika uppfattningar. Kamerorna stängs av, politikerna skakar hand, går ut tillsammans, sätter sig mittemot varandra och pratar intensivt. Den ena klappar den andra på ryggen och muttrar: ”Mycket bra jobbat, men tänk på att inte prata så snabbt.”. Den andra ler och tackar för visorden. Men va!! För två minuter sedan var ni fiender och nu låter det som om ni ska spendera helgen tillsammans!

Ja, politiker kan vara vilsna varelser, speciellt så här strax innan valet. Och apropå valet som sker om en vecka vill jag som slutord bara säga en endaste sak: Rösta. Absolut. Inte. Blankt. Jag vet inte hur jag ska nå fram till alla att de blanka rösterna som inte räknas i statistiken. En blank röst ger den lata som inte orkat läsa om de olika partierna en anledning att inte rösta. Man kommer aldrig att hitta ett parti som passar en helt, det vill säga om man inte bildar ett eget. Så rösta på det som sitter en närmast hjärtat. Ännu en gång; rösta den 17 september och rösta inte blankt! Fred!