Jag rycker till och tittar mig omkring lite panikslagen, jag hade förflyttats till en annan värld och glömt var jag befann mig, var inte längre medveten om vem jag var. Nu är jag i alla fall tillbaka, någon kanske märkte det. Vad skämmigt, hur länge har jag varit borta? I bakgrunden hör jag den välbekanta mekaniska rösten. ”Nästa Södertälje hamn. Byte för resenärer mot Gnesta. Tåget fortsätter till Södertälje Centrum.”

Jag ser mig omkring och urskiljer några som börjar förbereda sig för att stiga av, andra sitter med uttråkade och tomma miner. Det är för tyst tänker jag, kan inte någon hosta. Alla sitter gärna för sig själva ingen människa tittar på den andra eller är medveten om hennes existens. Det är ingen risk att någon märkte att jag nickade till. Även om någon gjort det så är jag inte ensam om att resa i min egen värld. Killen mittemot mig ser ju nästan helt borta ut med sina stora stereohörlurar på öronen, den söta tjejen på bänkraden bredvid är helt försjunken i det som verkar vara ett fascinerande landskap, som består av oändligt många granar, tallar och en och annan pizzeria, utanför. Det slår mig plötsligt. Vi är inte de sociala varelser jag alltid trott vi var. I alla fall inte här och nu. Varför sitter vi hellre för oss själva än tillsammans för att åtminstone göra den tråkiga långa resan kortare och kanske något roligare?

Dagen efter bestämmer jag mig för att göra något åt saken, när jag kommer in i tåget väljer jag mitt offer, en man i medelåldern. Trots alla tomma platser sätter jag mig mittemot honom. ”God morgon”, säger jag med ett leende på läpparna. Mannen tittar på mig oförstående och lite småförvirrad. Jag nästan hör honom tänka. ”Vadå känner jag honom? Ska han snacka med mig hela vägen till Stockholm? Vad vill han mig?” Jag fick inte ens ett ”God morgon” tillbaka, kanske var det något speciellt med mitt leende som skrämde honom. Jag kanske såg ut som en grinande Jack Nicholson. I så fall förstår jag honom. Kanske var det något annat.

Har vi blivit så självupptagna att vi har glömt hur man etablerar kontakt, eller är vi för upptagna med våra sysslor att vi inte har tid eller ork att vara sociala? Kanske handlar det om storstadsfenomenet där det är coolt att vara asocial. Är det bara svenska samhällets fel? Jag sjönk bakom min tidning och gömde mig hela vägen till Stockholm och tillbaka till den tråkiga vardagen för en pendlare. Från Södertälje till Stockholm Central, genom den farliga och alltid lika stressiga gångvägen till tunnelbanan med farliga och våghalsiga omkörningar i kampen om vilka som hinner med Tunnelbanan och vilka som får vänta i hela tre (!) minuter till nästa.

Det är snart två år sen jag började pendla, under dessa två år har jag blivit tilltalad endast två gånger av, för mig, okända människor. Första gången var det en rar äldre dam som beklagade sig över förseningarna i pendeltågstrafiken, andra gången var det en mindre rar äldre – troligen hög – man som kom fram till mig mitt under rusningstrafik vid perrongen vid Tekniska högskolan och beklagade sig högljutt över min hårfärg och den smuts jag tar med mig till hans kära Sverige.

Jag har tre och ett halvt år kvar av min utbildning, varje dag pendlar jag i cirka tre timmar mellan mitt hem och min föreläsningssal. Dessa tre timmar blir femton timmar varje vecka. Det är oftast bortkastade timmar om jag inte träffar en gammal bekant eller en vän att tala med. En lösning är att läsa något, men sådant får vi elever tillräckligt av. Situationen ser mer eller mindre likadan ut för alla mina medresenärer. Hur har det blivit så här? Får vår nedsatta sociala förmåga oss att acceptera denna situation, eller är det bara jag som inte kan vara tyst under resan?