Är jag kristen? En 20-årig assyrisk tjej delar med sig av sina reflektioner om kristenhet och ateism. Ett kontroversiellt ämne för Hujådås läsare kan tyckas, men väl värt att debatteras.
Vet inte om jag borde känna mig illa till mods. Eller lättad.
Den senaste tiden, senaste året faktiskt, har jag börjat frågasätta min tro på Gud allt oftare. Är jag kristen? Vad tror jag på? Finns det en högre kraft? Speciellt nu i juletider känner jag att dessa tankar dyker upp titt som tätt. Å ena sidan tycker jag om julen för allt vad den symboliserar, å andra sidan vet jag inte om det har något med det religiösa att göra.
Vet inte om jag borde känna mig illa till mods. Eller lättad.
Illa till mods för att jag, som under mina 20 år levt i en kristen familj, har dessa tankar. Får man tänka som jag gör? Det känns tabu och nästintill kriminellt. Som att jag förråder religionen, mig själv och min omgivning. Framförallt känns det som att jag gör något som i längden kan skada den assyriska identiteten som till mångt och mycket är utformad efter kristendomen. Att förkasta tron kan i andras ögon vara samma som att förkasta sin identitet.
Vet inte om jag borde känna mig illa till mods. Eller lättad. Lättad, just för att jag är kritisk och inte tar allt för givet. Att jag ser saker från olika perspektiv innan jag tar ställning. Nyligen läste jag en krönika i Göteborgs-Posten med rubriken ”Se där, en kristen ateist”. Med den läsningen kändes det som att jag lokaliserat min tro. Det är mycket med kristendomen som jag både tror på och stöttar – kristna värderingar genomsyrar min livsuppfattning. Men.
Detta lilla MEN. Eller denna lilla parantes. Parentesen där jag erkänner för mig själv att jag känner mig kluven i min tro. Om jag ens har någon.
Vet inte om jag borde känna mig illa till mods. Eller lättad. Lättad för att resonemanget har fått mig att nöta och blöta mina inpräntade uppfattningar. Illa till mods för att min slutsats fått mig att känna mig bestulen på det där trygga, det allsmäktiga. Illa till mods eller lättad? Jag vet inte.