”Jag behöver rötter och vingar” är en antologi med texter från flera olika författare. Bokens omslagsbild, som är ett fotografi av den syriska byn Maalula, bådar inte gott, men när jag öppnar boken och i innehållsförteckningen ser att många av författarna själva är assyrier/syrianer känner jag genast större tillförsikt och försöker lägga mina förutfattade meningar åt sidan.

Frågan kvarstår dock, vad det är som föranleder valet av omslagsbild som redaktörerna Göran Gunner och Sven Halvardson har gjort, med tanke på att ingen av författarna, eller någon annan individ i den assyrisk/syrianska gruppen för den delen, har någon som helst anknytning till Maalula. Maalula är en by i sydvästra Syrien, där det talas en arameisk dialekt vars släktskap med vårt nordmesopotamiska språk inte ter sig större än släktskapet mellan vilka två semitiska språk som helst. I denna recension är min ambition att i korthet redogöra för mina reflektioner kring de olika texterna i boken och sedan framställa min utvärdering av boken i sin helhet. 

Författarna behandlar olika ämnen och områden som rör assyriernas/syrianernas situation i Sverige med fokus på identitets- och integrationsfrågor. I texterna avhandlas ämnet från olika infallsvinklar, så som sociologiska, historiska, religionsvetenskapliga och antropologiska, allt i syfte att ge läsaren ett så brett perspektiv som möjligt i ämnet. De två inledande kapitlen är skrivna av Susanne Ayoub och Eva Saffo, som båda beskriver sina egna liv och balansgången i att växa upp med/mellan två kulturer. Enligt författarnas beskrivning en tämligen smärtsam balansgång med stora skillnader i värdesystem mellan kulturerna, vilket har varit det främsta problemet för assyriska/syrianska ungdomar i Sverige. Eva Saffos skildring av livet mellan två kulturer är mer analyserande än Susanne Ayoubs text, som är en mer subjektiv personlig skildring av de egna upplevelserna.

Göran Gunner, en av bokens redaktörer, har erfarenhet av och kunskap om andra kristna minoriteter så som armenierna (”Längtan till Ararat”). Hans text är mindre analytisk utan snarare ett försök att ge läsaren bakgrundsinformation och reda ut begreppen kring den komplexa verklighet som rör vårt folk och som skapar förvirring hos både utomstående och assyrier/syrianer själv. Med hjälp av kartbilder och symboler rörande både den religiösa och den världsliga sfären (som inte alltid är så urskiljbara hos oss) orienterar han läsaren i de olika diskurser som används kring vårt folks identitet och historia.

Witold Witakowskis bidrag till boken är den syrisk-ortodoxa kyrkans historia. De teologiska stridigheterna under kristendomens tidiga skede och tre viktiga synoderna och dessas konsekvenser/betydelse för formandet av den kristna läran. Enligt min uppfattning har Witakowski skrivit mer om kristendomens tidiga historia än om den syrisk-ortodoxa kyrkans historia. Detta beror möjligen på att Witakowski inte har tillräcklig kännedom om den syrisk-ortodoxa kyrkan. En åsikt som förefaller väldigt märklig är Witakowskis positiva inställning till den arabiseringsprocess som kan skönjas i den syrisk-ortodoxa kyrkan. Det arabiska språket är idag ett av de mest fientliga och hotfulla elementen mot den assyriska/syrianska identiteten och dess existens, men det tolkas tydligen positivt av Witakowski. Orsaken till det kan lämna utrymme till mycket spekulation, men jag avstår ifrån att ge mig in i en sådan diskussion. ”Med nya välutbildade generationer av präster och biskopar möter kyrkan den moderna epokens krav med stor framgång, både i hemländerna i Mellanöstern och i diasporan.” Detta är Witakowskis konklusion i slutet av texten och den ger en antyden till vilken snedvriden verklighetsuppfattning han har. Vilken ”kvalitetskontroll” dessa ”välutbildade” präster och biskopar går igenom när de ska vigas till sina ämbeten känner alla som är någorlunda insatta väl till. Att lära sig läsa bibeln på svenska eller engelska gör inte prästerskapet till välutbildat, utan det kvalificerar dem bara till att inte klassas som analfabeter. Det verkar som om Witakowskis kunskaper om den syrisk-ortodoxa kyrkan inte är större än Mauricio Rojas kunskaper om Ronnaborna.      

Zeki Yalcins kapitel, som är bokens längsta, kastar ljus över Seyfo-frågan. Hans text är vetenskplig i sitt perspektiv och mycket välformulerad och välstrukturerad med ett pedagogiskt upplägg. Den ger läsaren en bra orientering i händelserna kring folkmordet och de bakomliggande orsakerna och mekanismerna. Efter att ha läst detta kapitel får man ett sorts utifrånperspektiv över vad som hände åren före, under och efter Seyfo, och en helt annan förståelse för upptakten till folkmordet, dess förlopp och dess konsekvenser för den assyriska/syrianska gruppen och dess identitet. I denna text finns det även en del viktiga detaljer som inte många har känt till hittills, och som är frukten av författarens egen forskning om Seyfo. T.ex. att folkmordet började i andra delar av Turkiet och nästan ett år tidigare än man allmänt har känt till hittills. En annan viktig detalj är det faktum att originaltiteln på Toynbees verk om folkmordet innehöll även vårt folks namn, men att det av någon anledning föll bort ur titeln när boken översattes till franska. Detta är av stor betydelse då armenierna bygger sin folkmordstes till stor del på detta verk men väljer att inte nämna vårt folk i folkmordssammanhang. Zeki Yalcin går även in i Seyfo-frågan som en identitetsskapande faktor, med en mycket intressant och trovärdig analys. Jag reagerade dock något mot en mycket anmärkningsvärd åsikt som Yalcin uttrycker i slutet av sin text. Han menar att vi assyrier/syrianer måste bryta stigmatiseringen och offerkänslan som har blivit en del av vårt kollektiva medvetande, och rädslan som är djupt rotad i den assyriska/syrianska folksjälen och som tar sig uttryck i agget mot allt som har med isalm att göra. Visst måste vi som folk förr eller senare komma ifrån denna stigmatisering och detta chocktillstånd, men denna process kan inte ske ensidigt enbart från assyriernas/syrianernas sida. Denna försoningsprocess kan endast börja om förändringen sker ömsesidigt. Verkligheten vi lever i idag är att de kristna fortfarande förföljs i de länder som vi har flytt ifrån och att det inte finns någon tolerant inställningen mot oss hos turkar, kurder eller araber, utan att den allmänna inställningen är att folkmordet för att utrota oss var ett hjältedåd. Man tvingas tyvärr inse att det i mellanösterns samhällen inte finns någon grogrund för den humanism som Yalcin talar om. 

”Barn har lättare att ta till sig vuxnas handlingar och beteenden än deras uppmaningar” skriver Maryam Garis som har intervjuat en hel del ungdomar och även den andra generationens föräldrar i Sverige i fråga om utbildning och anpassningsprocessen i det nya samhället. Jag tror att många kommer att känna igen sig när de läser Maryam Garis kapitel och välformulerade arbete.

Marianne Freyne-Lindhagen rör sig i samma område som Maryam Garis. Lindhagen fördjupar sig i ett enskilt fall som rör en handikappad assyrisk/syriansk kvinna, och hennes liv i händerna på hemtjänsten, och hennes kamp för att få sin mor och sin styvfader till Sverige för att bistå henne. 

Fuat Deniz, vars text är en komprimering av delar av hans doktorsavhandling ”En minoritets odyssé”, skriver om den religiösa kollektiva identitetens transformation till en etnisk/nationella och mer individualistisk identitet. Fuat Deniz liksom Zeki Yalcin går in på folkmordet som en identitetsskapande faktor och hans text är enligt min mening jämte Zeki Yalcins text ett av guldkornen i denna antologi.Under invandringens början på 1970- och 1980-talet var vårt folk föremål för en rad utredningar och rapporter som beställdes av myndigheter och universitet. Dessa rapporter och andra böcker var skrivna av svenska författare och forskare. Med dessa rapporters innehåll i åtanke kan jag bara konstatera att resultatet blir mycket bättre när vi själva skriver och berättar om oss än när andra gör det. Om vi lämnar det åt s.k. ”experter” som Bengt Knutsson eller Witold Witakowski som saknar en djupare insikt i vår situation kan vi inte förvänta oss att det produceras litteratur som är rättvisande mot vårt folk och dess situation och den verklighet som vi lever i. Rättvisande och oförvrängd litteratur om oss själva inför framtiden kan bara vi själva skapa genom våra egna historiker som Zeki Yalcin, forskare som Fuat Deniz, språkexperter som Gabriel Afram och andra förmågor som Maryam Garis och Önver Cetrez, som jag tycker borde ha skrivit kapitlet om kyrkans historia i denna bok i stället för Witold Witakowski.