Journalisterna Nuri Kinos och Jenny Nordbergs debutroman Välgörarna – den motvillige journalisten har redan skapat starka reaktioner hos vissa recensenter. I två av de mest berörda tidningarna Dagens Nyheter och Expressen, har man sågat boken vid fotknölarna, medan många andra hyllar den som en frisk fläkt som avslöjar en stor portion naivitet och godtrohet hos många i Sverige när det gäller fiffel och maktspel.

Låt mig dock klargöra från början att jag i dessa rader vill frångå min journalistiska objektivitet och utrycka mig subjektivt om bokens huvudperson, som har stora likheter med författaren själv.

Naturligtvis vet jag inte hur mycket som är verkligt och hur mycket som är uppdiktat, men helt klart är att Nuri Kino och Jenny Nordberg, två prisade grävande journalister, sätter fingret på ett samhällsproblem som vi har svårt att förneka; nämligen att runtomkring oss går det en massa fina och väluppfostrade ungdomar som saknar högre ideal, på sätt och vis en mening med sitt liv – till skillnad från deras föräldrageneration som ändå hade två kontraster att välja emellan; socialism kontra kapitalism, vänster kontra höger.

I början av 90-talet mötte jag till exempel en bildlärare från ett litet samhälle utanför Södertälje, som utan omsvep förklarade sin vilsenhet i en tid när hans ideal hade krackelerat i och med Sovjetunionens fall. Han sade: ”Förut hade jag något att tro på, men nu vet jag fan inte vad jag ska tro på”.

Romanen Välgörarna belyser på ett ypperligt sätt detta förhållande när den beskriver ambitiösa ungdomar som söker meningen med livet genom att viga sitt liv åt att göra gott för de behövande i tredje världen. Den beskriver också hur lätt det är för en sofistikerad sekt att indoktrinera och hjärntvätta dessa goda ungdomar som frivilligt låter sig späkas i hopp om att förändra världen till det bättre. När bokens huvudperson Ninos Melke Mire i bästa James Bond-stil har räddat en av dessa vilseledda ungdomar, sitter de på planet hem för att överlämnas till oroliga föräldrar.

Den 20-åriga flickan lyssnar till hela hans resa, från Midyat i Turkiet till Morgontidningen och hur han starkt argumenterar för sin tro och sin Jesus, medan hon avfärdar allt tal om Gud och religion som påhitt. Till slut uttrycker hon i en enda mening ett viktigt samhällsproblem hos många sökande ungdomar, som kanske avundas den starka assyriska gemenskapen. Hon säger: ”Okej. Så du kan ha din Jesus och alla de här människorna omkring dig, men vem ska jag ha nu då? …. Jag ska åka hem till Stockholm, och jag ska sitta själv i min lägenhet. Jag ska vara för mig själv …. Ninos fick ont i hjärtat. Vad kunde han säga? Han älskade Sverige, men ibland kändes det som den svåraste platsen i världen att leva på. Framför allt för svenskar.”

Detta sagt alltså när hon är ”räddad” ur klorna på en sekt som verkar vara livsfarlig och inte skyr några medel för att sätta stopp för en enkel blatte som kommer från gatan och strör grus i sektens väloljade maskineri med miljarder kronor i full ruljans. Eller som Expressens recensent Nils Schwartz illvilligt skriver; ” Ninos är liksom Kino en assyrier i krogsvängen som över en natt går från disken till desken”.

Kollegan Dan Jönsson på DN, där allt utspelar sig, verkar också känna sig träffad å redaktionens vägnar och sågar Välgörarna totalt: ”Om jag inte visste att Tvindrörelsen fanns på riktigt hade jag inte trott ett ögonblick på den här historien. Samtidigt är det romanens stora problem just att såväl fakta som indicier har varit kända sedan länge, och att den journalistik som skrivits i saken är långt mer gastkramande än denna illa skrivna, illa sammanfogade spännings­roman. Av titeln anar jag tyvärr att vi får räkna med fler äventyr med Den motvillige journalisten. Jag hoppas jag har fel.”

Till att börja med är artiklarna som publicerades i Dagens Nyheter 2001/2002 skrivna av DN- reportern Juan Flores och Nuri Kino själv. Sedan är frågan varför recensenterna i DN och Expressen känner sig så förorättade av bokens beskrivning av alla turer. Är det den berömda svenska jantelagen eller ligger de bakomliggande händelserna för nära i tiden, då många av karaktärerna fortfarande är i aktiv tjänst?

Hos Expressens Nils Schwartz kan man dessutom avläsa ett ironiserande förakt som lätt kan gå ut över en hel folkgrupp när han skriver: ”Karin är karriäristisk radioreporter som konkurrerar med Ninos om UFF-knäcket. Men hennes roll är mycket liten i jämförelse med Ninos som dessutom har en extra resurs i världens bästa och smartaste folk – assyrierna.”

Assyrierna är varken det bästa eller smartaste folket i världen. Det stämmer att vi kommer från en världsdel där familjen och storsläkten utgör en stor trygghet för individen, i brist på en stat som garanterar denna trygghet. Men även vi som folkgrupp dras med samma problem där en del av våra fina ungdomar hamnar i klorna på sektliknande rörelser och blir sedan utnyttjade.

Ninos Melke Mire visar också på styrkan i sina okonventionella arbetsmetoder, likt Eddie Murphy i filmserien Snuten i Hollywood – ett arbetssätt som ibland är ovärderligt för att komma fram i sitt sökande, även om en del i boken är sannolikt tillskruvat och dramatiserat.

Om jag känner Nuri rätt hade bokens disposition varit av en annan karaktär och fångat läsarens intresse ännu tidigare. Som det är nu tar det ca 70 sidor innan man har odlat karaktärerna och fått fart på handlingen. Det gör att man riskerar att tappa läsaren halvvägs. Men det verkar som om debuterande författare inte alltid själva får bestämma disposition och innehåll när förlaget börjar bearbeta texten.

För den intresserade är boken ändå läsvärd, inte minst som en illustration på hur vissa saker fungerar i Sverige och den mentalitet som kan bottna i godtrogen naivitet, som Ninos försöker råda bot på. För hans största önskan verkar vara att vilja frälsa sitt nya hemland från all sköns onda ting. Att de berörda känner sig träffade och försöker marginalisera såväl bok som författare, det är en helt annan sida av saken.