Vakna upp, son av Assyrien, vakna och se hur upplyst världen är. Chansen flyr ifrån oss och tiden rinner ut. Vakna son av Assyrien, vakna!
Varje år i februari månad samlas vi här i föreningen i Norrköping, på andra håll i Sverige, i flertalet länder på världens alla kontinenter.
Vi samlas för att minnas och hedra vår författare och journalist, vår nationalhjälte och kanske främsta figur inom den assyriska historien, Naum Faik. Varje år berättar vi om hans liv och gärningar som gett hopp och inspiration för den assyriska befolkningen i snart hundra år, samma hopp som kommer att vägleda och ge drivkraft för minst hundra kommande generationer. Behövs det berättas något mer om vem denna nationalikon var? Jag tror vi alla hört om hans liv och gärningar.
Idag har jag som avsikt att berätta om något helt annat. Jag vill berätta om meningen med denna dag, eller rättare sagt om den felaktiga mening och innebörd den fått på senare tid och om den mening den egentligen borde inneha.
Dessa ord är från mig, från oss alla, till mig, till oss alla.
Malfono: Varje år samlas vi i dessa lokaler, vi hedrar dig och vi minns dig. Men främst av allt så ger vi dig löften.
Vi lovar dig att vi ska vakna, vi söner av Assyrien.
Vi lovar dig att fullfölja det mål du satt upp för oss.
Vi lovar dig att leva efter de ord som gett liv till våra sånger.
Vi ger dig löften om att ge ära till det du gav ditt liv för och det du senare även dog för, vårt fädernes land Assyrien.
Men varje år när vi går ut ur dessa lokaler, när vi går ut genom den där dörren, så lämnar vi dessa löften för att stå kvar inom dessa fyra väggar. De står kvar utan sin herre, alldeles tomma utan mening. Vi lämnar de här ända tills vi nästa år någon gång i februari månad tar ned dem från tapeterna för att än en gång hylla, minnas och lova.
Då igen ska vi läsa dikterna du skrivit.
Då igen ska vi sjunga sånger med dina ord.
Då igen ska vi berätta om ditt liv och dina gärningar.
Då igen ska vi med ära minnas dig Malfono, varje år i februari månad, i all evighet ska vi minnas.
Ja, då ska vi minnas.
Men idag ska det ändras. Idag ska inte längre löften brytas. Idag ska våra ord och löften inte lämnas kvar när vi går ut genom denna dörr. Idag ska de följa med oss var och en och de ska inte längre falla i glömska. Vi ska ge de tid och rum så att de kan ta del av våra liv. Det enda som ska brytas idag är denna mörka trend av ständiga minnen och tomma löften.
Vi ska fortsätta att hedra dig denna dag, varje år i februari månad. Men de resterande 364 dagarna ska vi inte minnas utan då ska vi leva genom dina ord.
Malfono!
Vårt folk lider, vårt hemland står tomt på sin ursprungsbefolkning. Vi blir mördade och förtryckta av dem som vi kallar grannar. Grannar som ser oss som svaga och som utnyttjar oss med syfte att en dag äga det som är vårt. Utåt i media ger de bilden av att vara våra vänner och beskyddare, och sorgligt nog tror vi själva på den bild som slarvigt målas upp framför västvärldens ögon.
Men från och med idag malfono så lovar vi dig med de ord som du gjutit in i allas våra egna hjärtan:
Vi ska vakna, vi söner av Assyrien. Vi ska stå upp och gå samman för att bli starka. Och vi skall varken låta chansen fly från våra händer eller tiden rinna ut ur våra timglas. Vi ska vakna vi söner av Assyrien. Vi ska vakna!
