Det är inte lätt att svara på den konstanta frågan om skillnaden mellan assyrier och syrianer, menar insändarskribenten och lyfter fram skillnaden i världssynen mellan grupperna.

Då och då i ens vardagsliv stöter man på frågan vad skillnaden mellan assyrier och syrianer är. Alltid är det lika svårt att ge ett fullständigt tillfredsställande svar. Inte tillfredställande för de som frågar utan för mig. Man har ju alltid lite standardsvar förberett som helst är korta. ”De är två olika fotbollsklubbar, lite som Hammarby och Djurgården”.  Eller den lite längre: ”det var en förening från början men sedan…släktskap och maktmissbruk etc”. Den brukar jag personligen inte föredra för att den är för lång och komplicerad och människor vill ha enkla svar. Det som dock har genomsyrat mina svar är de inneboende släktbanden mellan de olika föreningarnas toppskikt. I synnerhet vid tidpunkten för separationen och definitivt i Södertälje, där allting började.

På senare tid har det varit mycket på trådarna om den nyvalde ärkebiskopen och kyrkans framtid. Det som har slagit mig baserat på kommentarerna är den egentliga skillnaden. En skillnad som man alltid har tänkt på men aldrig konkretiserat. Jag inser när jag läser alla kommentarerna från båda sidorna att olikheten ligger i världsbilden. Skillnaden är väldigt enkel, det är samma folk men med olika idéläror. Man har olika idéer om kyrkans roll i sitt eget liv. Medan den ena sidan av folket tycker att det ska vara en stor aspekt av sitt liv anser den andra sidan att den ska vara totalitär. Även om många på den förstnämnda sidan emellanåt uttalat sig i ren frustration mot kyrkan gör man oftast det som svar på ett tvivelaktigt uttalande från någon inom kyrkan. Hade vår kyrka betett sig som svenska kyrkan hade nog inte en enda assyrier haft en synpunkt, mer än om hen tror på Gud eller inte. Den andra sidan (av folket) anser att kyrkan ska ha en mycket mera bestämmande roll (även om det finns stora delar bland de som är där av lojala skäl). Det är ingenting konstigt, det är något som alla folkslag gått igenom. Europa på medeltiden och Sverige i början på 1800-talet. 

Jag anser att delar av folket har ett reellt behov av en kyrka som är dominant. Och namnkonflikten i sig är bara ett symptom på uppdelningen och inte själva orsaken som jag alltid trott förut. Varför det? Två saker, dels för att de lärda på syrianska sidan inte har något konkret om vårt ursprung. För att två råddade vetenskapliga teorier ska konkurrera måste båda ha rimliga skäl för sin existens. Det måste ske en debatt med inlägg och experter inom ämnet ska debattera fram och tillbaka. Det existerar inte idag och har aldrig gjort. 

För det andra är det som förespråkats från syrianska sidan redan en integrerad del av helheten hos assyrierna. Från Naum Faiks tid har assyriska rörelsen förstått araméernas roll och påverkan i vår gemensamma historia. Det har senare bekräftats genom historiekunskap om Tiglath-Pilesar I och III:s massiva deporteringar. Dessutom ser vi det även i skriftspråket och talspråket. Du kan inte argumentera mot någon som håller med dig.

Därför hävdar jag att den s.k. ”namnkonflikten” är irrelevant för syrianska sidan då ”fighten” inte heller behövs. Stor del av vårt folk (deras anhängare) söker egentligen ett helt annat behov och typ av gemenskap. Alltså inte nationstillhörighet i strikt bemärkelse utan kyrklig underkastelse (naturligtvis inte alla, men en majoritet). De vill vara bland sån som delar deras världsbild, nämligen en värld under kyrkans paraply. 

Hade de som haft stor roll vid uppdelningen på 70-talet inte känt att deras världsbild där kyrkan är central hade underminerats hade antagligen detta inte skett. Det viktiga här är inse att många kända samma sak, behovet fanns och finns än idag hos många och därav realiserades själva uppdelningen. 

Numera kommer mitt svar att vara entydigt. Det är samma folk men med olika uppfattning i vad kyrkan ska ha för roll i deras liv.

Afram Kourie 
Redaktionen