Den assyriska antropologen Naures Atto har utkommit med sin studie om det assyriska folket med titeln ”Hostages in the Homeland, Orphans in the Diaspora – Identity Discourses among the Assyrian/Syriac Elites in the European Diaspora”.
Här berättar hon om sin studie i en unik intervju för Hujådås läsare.

Till att börja med, berätta lite om dig själv.

– Jag är född i Mzizah, en by i Tur ’Abdin. Mina föräldrar emigrerade till Nederländerna i oktober 1980. Jag växte upp i Enschede och i början av 1990-talet flyttade jag till Amsterdam för att fortsätta min utbildning vid Free University, där jag studerade organisatorisk antropologi. Innan jag började min doktorsavhandling vid Leiden University år 2003, hade jag flera andra jobb. Just nu är jag en post-doc forskare vid Leiden University och arbetar med dess projekt, EURYI Project Identity and Migration: Christian Minorities in the Middle East and in Diaspora.

Vad är den viktigaste frågan i din studie?

– Jag avhandlar de dagsaktuella identitetsdiskurser bland de assyriska/syrianska elitgrupperna i den europeiska diasporan ur ett historiskt och politiskt-antropologiskt perspektiv. Den hetaste diskussionen under de senaste fyra decennierna bland assyrier/syrianer har varit vad det korrekta namnet på folket ska vara på västerländska språk. Min bok, Hostages in the Homeland, Orphans in the Diaspora (Gisslan i hemlandet, föräldralösa i diasporan), syftar till att utveckla en djupare förståelse för namndebatten. Utvandringen av assyrier/syrianer från Mellanöstern och deras bosättning i västvärlden rubbade deras tidigare identitetsdiskurser, varpå dessa trädde in i en omvandlingsprocess. Därefter har de omdefinierat sin kollektiva identitet i förhållande till det nya sammanhanget. Utifrån detta hänseende har namnet på deras folk blivit kärnan i deras nya identitetsdiskurser och ersatt de tidigare centrala delarna i identiteten, såsom religion och språk. De omdefinierade identitetsdiskurser har också förklarats som försök att finna ett botemedel mot ”gisslan och föräldralösas dilemma” som har upplevts bland assyrier/syrianer, ett uttryck för deras sökning och kamp för erkännande och existens.

Vilka typer av metoder har du använt för din studie om det assyriska folket?

– Som antropolog har jag genomfört etnografiskt fältarbete i Sverige, Tyskland och Nederländerna, men min bok koncentrerar sig mer på samhället i Sverige. Teoretiskt har jag använt poststrukturalistiska diskursanalyser för att komma till en bättre förståelse av processer som äger rum bland assyrier/syrianer i Europa. Ur detta perspektiv har jag kritiserat den essentialistiska och statiska förståelse av identitet bland vårt folk.

Vad är största skillnaden mellan det assyriska folkets självidentifikation idag och innan de bildade diasporasamhällen?

– Innan utvandringen bodde assyrier/syrianer i samhällen där majoriteten av folket var muslimer och där religionen spelat en dominerande roll i samhället. Dessa två faktorer och deras politiska svaga ställning i Mellanöstern var viktiga orsaker för assyrier/syrianer att definiera sin kollektiva identitet i etnisk-religiösa termer, det fanns ingen plats för dem än att definiera sin kollektiva identitet i moderna koncept. Efter emigrationen till västerländska samhällen där kollektiva identiteter främst definieras i sekulära och nationella termer, började assyrier/syrianer att ifrågasätta sitt tidigare kollektiva identitetsbegrepp och omdefinierade sin identitet i mer etno-nationella termer. Deras religion började ta en mycket mindre dominerande roll i kollektiva identitetskonstruktioner, eller det är kanske bättre att säga att religionen har fått en annan roll än i Mellanöstern.

Vilka slutsatser drar du i din bok angående namndebatten?

– Kort sagt, har namndebatten framkommit huvudsakligen i samband med diasporan där assyrier/syrianer var tvungna att omdefiniera sin kollektiva identitet. Således bör namnfrågan förstås och studeras mot bakgrund av utvandringen från Mellanöstern och bosättningen i västvärlden. Inom det nya sammanhanghet har olika politiska grupper uppstått i processen för att omdefinera sin kollektiva identitet och konkurrera med varandra för att fastställa det korrekta namnet på sin folkgrupp på det  västerländska språk. Dessa konkurrerande identiteter har ett antagonistiskt förhållande. De definierar sin identitet (själv) i relation till det antagonistiska jaget. Därför presenterar de sitt val av namn som den ultimata sanningen. I dag hittas dessa institutionaliserade ideologier som de främsta drivkrafterna för den fortsatta namndebatten och kollektiv identitetsdebatt på olika nivåer i samhället. En annan slutsats av denna forskning är tillsammans med förekomsten av de antagonistiska identitetsdiskurser, att man tydligt kan se diskurser om enhet som syftar till att göra slut på namn debatten bland vårt folk. Men de är svaga.

Vad är det viktigaste man kan lära sig av avhandlingen?

– Alla identiteter är konstruerade och har en relationell, kontextuell och processuell karaktär. Identiteter är begrepp som människor utvecklar för att relatera till varandra, organisera sina liv och ge mening åt livet genom de strukturer som de skapar. Identiteter kan förändras och kan omdefinieras. De är inte statiska. Att acceptera detta antagande och bli medveten om denna process kommer att hjälpa människor som representerar olika ideologier att acceptera varandra och att vara mindre normativa och essentialistiska i förhållande till användningen av ett visst namn för att representera sin grupp.

Vad tycker dina kollegor om din studie?

– Hittills har jag fått positiva reaktioner på min bok. De som är intresserade kan kontakta mig på: naures.atto@gmail.com.