I boken Inkräktarna av Gabriel Afram svartmålas personer som annars uppskattas av folket. Även om författaren själv hyllas för sin insats, till exempel med lexikonet, bleknar hans kärlek för folket i skuggan av denna bok, skriver Aho Utay Azar.

Gabriel Afram beskriver en djup beskvikelse och frustration över hur han har bemötts och behandlats under sina aktiva år inom den assyriska rörelsen. Det är naturligtvis beklagligt, men det rättfärdigar inte att boken är orättvis och tunn i konkreta och tydliga belägg som stödjer författarens argument. Den rättfärdigar inte heller smutskastningen av personer som till exempel Dr. Melek Kavakciouglu som inte kan försvara sig. Beskrivningen av honom som en odemokratisk och konspiratorisk svikare är främmande och upprörande. Det som skadar författarens anseende och trovädighet är återupprepad hänvisning till anonyma källor, som fråntar läsaren möjligheten att ifrågasätta dem. 

Ett exempel är när Gabriel Afram skriver om Dr Melek Kavakcioglus hot om att Hujådå skulle flyttas till Södertälje från Göteborg samt anklagar honom för att vara delaktig i konflikten om medlen från Kulturrådet. Författaren säger att Aziz Asmar och Edip Bozkurt har bekräftat händelserna, men i ett samtal med dem nekade de detta och upprördes av Gabriel Aframs påstående. 

Ett annat exempel är historien om att malfono Youhanoun Qashisho anklagade författaren för att vara en spion. Mycket förvirrande. Min slutsats av att Gabriel Afram saknar trovädighet i denna skildring grundar sig på att han inte har rett ut dessa anklagelser trots flera möjligheter. Det handlar till exempel om att när författaren konfronterade malfono Youhanoun Qashisho framför vännerna om att de hade kallat honom för spion, nekade alla till det. Ändå går han till attack mot personer som han antar är skyldiga till ryktesspridningen. 

När man baktalar olika personer i en bok måste man ha mer på fötterna. 

Därför anser jag att det är felaktigt att i efterhand utan att reda ut saker insistera på att tolkningen av samtalet med malfono Youhanoun Qashisho var korrekt. Ännu en gång målar författaren upp en bild av en hyllad och omtyckt person, som känns främmande och felaktig. 

Det är fel att basera anklagelser och dra slutsatser utifrån hur författaren själv väljer att tolka sanningen. Efterkonstruktioner är mycket opålitliga. 

Syftet med boken kanske inte är att verka trovärdig; författaren kanske bara vill ventilera. Frågan är hur Gabriel Afram kan skydda personer som avslöjar fiender bland vännerna? Speciellt när det är sådana starka anklagelser. Jag tänker att författaren medvetet inte ger läsaren möjligheten att rota bland hans informationskällor med risk för att höra något annat. 

När man baktalar olika personer i en bok måste man ha mer på fötterna. 

Det är felaktigt att i efterhand utan att reda ut det insistera på att ens tolkningar är korrekta. Det är också otydligt om författaren har samtalat om ämnet vid andra tillfällen där han har konfronterat vännerna eller rett ut något. Det förvånar mig att man kan bära på denna besvikelse och frustration i så många år utan att reda ut det. 

Jag anser att Gabriel Afram helt enkelt har hållit fast vid sitt beslut om vad som sades. Men det handlar inte om vad man själv vill tro, det handlar om vad malfono Youhanoun Qashisho faktiskt sa. Det är fel att basera anklagelser och dra slutsatser utifrån hur man själv väljer att tolka sanningen. Efterkonstruktioner är mycket opålitliga. 

Jag ställer mig frågan hur det kommer sig att författarens bild av många välkända och betydelsefulla personer bland assyrier är i  motsats till många andras.  

En annan tanke är att personerna som nämns i boken inte har fått komma till tals i boken. Det hade ökat Gabriel Aframs trovärdighet om de fick delge sin bild av alla olika händelser så att läsaren får skapa sin egen uppfattning. Det är egentligen förtal att påstå att personer har talat eller handlat på ett särskilt sätt i specifika sammanhang utan att låta dem komma till tals för att ge en neutral bild av händelserna. Jag har svårt att tro att något förlag skulle godkänna utgivningen av boken i denna form.  

Att basera en bok på egna tolkningar och slutsatser utan tydliga referenser eller konkret underlag är ensidigt. Eftersom varje individ som hänvisas till har sin egen sanning och tolkning kan jag som läsare genast dra slutsatsen att bokens upplägg är orättvis. Jag förstår om författaren inte ville få med deras synpunkter i boken i form av citat, utan föredrog att utgå från sin subjektiva synvinkel. Det är enklast så.  

Gabriel Afram kallade Dr Melek Kavakcioglu för odemokratisk. De som kände honom vet att han var en av de mest demokratiska personerna bland vårt folk. Hur är författaren demokratisk i publiceringen av den här boken? 

Aho Utay Azar