Assyriskas avancemang hängde återigen på en skör tråd. Besvikelsen direkt efter matchen var avgrundsdjup. Andreas Arsalan tycker ändå att man ska känna stolthet över prestationen och inte deppa för länge.
Några efter förlusten mot Djurgården i kvalet till allsvenskan har man viss rätt att vara lite ledsen och deppig. Men går man tillbaka till tiden innan senaste derbyt och den uppgivenhet man kände då, så är det självklart en stolthet man måste känna istället trots förlusten i söndags. Assyriska var nästan borträknat och närmast alla var nöjda med att laget klarade av ett fortsatt kontrakt i Sveriges näst högsta division i fotboll.
Sedan kom tränarbytet, derbysegern, flera påföljande segrar med kanonspel, Jönköpingsmatchen som föranledde kvalavancemang och speciellt första kvalmatchen mot Djurgården, där flera journalister jämförde Assyriskas spel med Barcelonas. Därför känner jag mig verkligen stolt över lagets uppryckning. Tack Assyriska FF.
Som sagt, även jag var jätteledsen direkt efter matchen i söndags, men när jag rationaliserar det hela så finner jag mig stå inför det faktum att jag kanske hade fel.
Assyriska skapar alltid stora rubriker för att det är ett charmigt, fint, elegant, ”stiligt” och unikt lag. Jag behöver inte förklara varför och hur. Assyriska skapar alltid stora rubriker, ja. I år väldigt fina och sådana som gör att man får gåshud av njutning. I förra kvalet var Assyriska en och halv minut från att säkra en allsvensk plats. Den här gången var laget ett mål eller en snäpp rättvisare domare från det.
I söndags hade Assyriska minst fyra ordinarie spelare borta, och nästan hela förlängningstiden med en man mindre på plan. Men ack om de där ”en och en halv” minuterna mot ÖIS skulle flyga med ljusets hastighet och om det där målet mot Djurgården skulle ändå komma, eller att domaren skulle behandla Assyriska som alla andra lag. Men det är detta som är charmen med laget. Assyriska är verkligen en saga, en charmig sådan.
Har ni glömt Gilgamesh-sagan med stort S? Hjälten och filosofen som sökte efter livets ört? Gilgamesh, kungen av Uruk, halv gud halv människa, som reser över land och hav för att nå sitt mål; odödligheten?
En kort resumé: Kung Gilgamesh söker Utnapishtim, som av gudarna fick odödligheten som en gåva, på en väldigt avskilt ö i Assyrien och frågar om platsen där livets ört är gömd. Gilgamesh får vetskapen om platsen av Utnapishtims fru, för Utnapishtim är av gudarna förbjuden att avslöja för någon annan var örten finns.
Utnapishtims fru säger till Gilgamesh att örten finns i botten av havet men att dit är det nästan omöjligt att nå. Vem kan stoppa Gilgamesh? Han tar på sig de nödvändiga dräkterna och dyker ner med sin halvgudliga styrka i havets botten, plockar upp örten, kommer upp i land och startar färden mot Uruk, sitt rike.
På väg hem blir han trött och törstig. Han hittar en brunn i öknen och går ner i brunnen för att dricka vatten, samtidigt som han lägger ifrån sig örten vid kanten till öppningen av brunnen. Medan han är nere i brunnen och dricker vatten kommer en orm och äter upp örten. Ormen byter sedan skinn och slingrar sig i väg. Men ack om inte Gilgamesh lämnade ifrån sig örten och tillät den elaka ormen komma och äta upp den.
Både Gilgamesh och Assyriska är två charmiga sagor. Gilgamesh-eposet lever än idag, Assyriska kommer att leva länge, nå målet och fortsätta charma miljoner människor i fler än 80 länder.
Det som jag är mest besviken på är egentligen Djurgården och dess ledning. Supportrarna vill jag inte kommentera. Jag tror helt att både deras hårda spel och den skada som en av våra spelare blev utsatt för under första matchen var medvetet. Även under bortamatchen blev en av våra spelare nedsparkad. Detta leder till att supportrar blir aggressiva och uppfatta att allt är tillåtet. Men låt oss säga att det här tillhör spelet och att domaren måste vara rättvis.
Men att fem spelare misshandlas efter matchen och en av dem även sparkas medan han ligger är vidrigt. För det första borde speakern på arenan uppmana alla att inte beträda planen; så sker det hos Assyriska. För det andra skulle man inte hetsa sina supportrar för att fira händelsen med våld.
Jag tolkar, och många med mig, att speakerns uppmaning att alla på arenan ska sjunga Djurgårdens kampsång direkt efter matchavslutningen var en provokation i riktning mot våld. Det här är inget krig, det är ett vänskapligt evenemang. Djurgårdsledningen borde inse detta.
Tänk om assyriska supportrarna såg vad deras spelare utsattes för på plan. Jag är övertygad om att vissa skulle ta sig ner på plan för att hjälpa sina spelare. Vilket eventuellt blodbad skulle kunna bli. Djurgårdsledningen bör därför skämmas över det de åstadkommit.
Svenska fotbollsförbundet måste inse allvaret i detta. Är det tillåtet att storma fotbollsplan och misshandla spelare till ett motståndarlag en gång, kommer det förmodligen att bli tillåtet för alla att göra samma sak nästa gång. Fotbollsförbundet måste därför döma Djurgården till det nästhögsta straffet, nämligen, poängavdrag och att tillerkänna assyriska segern.
Blir det inte så, så tycker jag att Assyriska ska överklaga hos högre instanser i Europa. Det svenska landslaget tilldömdes full poäng efter en attack av en enda supporter i Danmark i matchen Danmark – Sverige för cirka ett år sedan. Är inte misshandeln av fem spelare allvarlig nog?
Andreas Arsalan