Dagis, skola, gymnasium och universitet. Hela mitt liv har jag haft en strävan av att passa in med alla andra. I olika forum, i olika tidsspann av mitt liv, alltid en strävan efter att passa in. Att få vara en del av gruppen och att inte sticka ut från mängden.
Det fanns dock ett problem, jag var inte som alla andra.
I stora delar av mitt liv kände jag utanförskap, jag kände mig som en gäst med belånad tid i detta land. Jag kom alltid bra överens med mina klasskamrater och vi umgicks dagligen, men någonstans så visste jag att jag inte var som dem. Det visste de också. Hur mycket man än anpassade sig, så passade man ändå aldrig in.
Jag hatade att vara en blatte, och ordet assyrier skrämde mig. Det var något jag lärt känna men som jag ändå inte kände till. Jag hatade att vara annorlunda. Jag hatade det så mycket att jag gjorde allt för att bli som alla andra, för att leva som dem. Det jag dock inte förstod, inte där och då var att jag egentligen tog livet av min själ. För samtidigt som jag gjorde allt för att passa in i ”den andra sidan” så avlägsnade jag mig allt mer ifrån min kropps egen kärna. Varje frö som försökte slå rot i mitt hjärta hittade ingen bördig jord och iskallt slog jag ifrån mig den assyriska grönskan.
Andra nationer letar världen över för att finna en sten med deras namn, vi assyrier har våra namn inristade i världens alla hörn.
Jag härstammar från det gamla Assyriska riket, av många känt som Mesopotamien, landet mellan floderna, civilisationens vagga. Vi talar ett av världens äldsta språk, vårt historiska kulturarv kan idag beskådas i museer i alla världens hörn. Forskare förundras fortfarande av de uppfinningar och monument som mina förfäder reste för flera tusen år sedan, då människor fortfarande levde i grottor på andra håll i världen. Jag å andra sidan, förnekade den, eller brydde mig helt enkelt inte särskilt mycket om den.
Jag hade en skatt i kulturarv och traditioner, vilket jag tragiskt nog aldrig förstod. Jag kastade alla dessa dyrbara juveler och smycken i havet, såg dem sjunka till botten och glömde länge bort var de låg gömda.
Min assyriska etnicitet vandrade med mig under alla mina år. Min etnicitet och mitt kall lämnade aldrig min sida, trots att den inte var särskilt önskad så fanns den alltid kvar. Den gav inte upp, den gjorde allt för att inte förlora sin son, för att inte förlora sitt barn. Och någonstans där långt in i mina sinnen så visste jag att jag var speciell. Att jag hade ett kall. Mitt öde ville annorlunda. Den här känslan vägrade lämna mig ifred, så jag hade inget val.Det var nu eller aldrig.
Jag valde att ta itu med denna känsla, jag valde att söka upp min assyriskhet för att en gångför alla förstå varför den inte lät mig vara ifred. Varför den vägrade låta mig vara som alla andra. I dagar och nätter läste jag om min historia, jag tvingade mina föräldrar att tala assyriska i hemmet. Jag försökte att se världen ur assyriska ögon och med assyriska värderingar och tankar blev nu formade efter min assyriska etnicitet.
Det var svårt till en början, jag led och kämpade länge men gav aldrig upp. Vad var denna assyriskhet? Denna fråga blev till en besatthet av mig och om det så skulle ta mig en evighet så var ett svar mitt krav.
Dagar blev nätter och nätter blev dagar. I bibliotek, på internet, genom frågor till mina föräldrar så gjorde jag allt för att lära mig. Mina försök till att prata assyriska var till en början tragiska och meningarna var grammatiskt felaktiga och uppbyggda av svenskassyriska ord där jag hittade på egna böjningar. Men jag försökte och gav aldrig upp.
I ett helt år gjorde jag allt för att bygga upp min kunskapsbank om vem jag var och vad jag övergett. När jag väl fann svaret så brast jag ut i gråt. Jag hade övergett världens första civilisation. Jag hade glömt de stora konungarna, vilkas namn fortfarande ekar i denna atmosfär. Jag hade glömt ”öga för öga och tand för tand”. Jag hade glömt Semiramis hängande trädgårdar och Babels torn. Jag hade glömt bort släkt och gemenskap, kärlek och band. Jag hade allt detta vid min sida, men min blindhet gjorde att jag kände mig ensam. Jag hade glömt bort vem jag var. Jag var levande men utan att leva.
Ett år av mitt 24 år långa liv har jag varit levande. Idag vet jag vem jag är, jag är inte rädd för att vara speciell och inte heller rädd för att sticka ut. Jag ska inte påstå att jag kan all min historia. Jag talar inte heller den finaste och mest exemplariska assyriskan. Men för första gången i mitt liv känner jag att jag lever. Varje dag känns som en ny möjlighet, en ny möjlighet för att lära mig något nytt, en ny möjlighet att fånga en juvel eller ett smycke från min assyriska skatt. I 23 år var jag död, men äntligen har jag funnit liv. Ett år med denna assyriskhet har befriat min kropp ifrån de levande döda. Ett år med Assyrien i mitt hjärta har gjort mig odödlig.
Stora delar av den skatt som jag kastade på havets botten ligger fortfarande kvar. Men jag simmar ner efter den varje dag, bit för bit samlar jag in och placerar i säkert förvar i min själs skattkista. Det är långt ner men jag tar ett djupt andetag och samlar syre innan jag beger mig ner till havets botten för att leta reda på den skatt som länge legat gömd. Det kanske tar mig en evighet att samla ihop den. Men vad gör det när jag precis börjat leva?
