I sista delen av denna artikelserie frågar sig Feyyaz Kerimo om sekulariseringen i västvärlden kan jämföras med den i Turkiet? Existerar ens sekularism i Turkiet?

Sekulariseringen i väst, efter den franska revolutionen, minns vi som ett uttryck för demokratin och religionsfriheten. Nu skulle religionen och politiken skiljas åt och inga fler frågor i den politiska debatten skulle hänvisas till Gud. Staten skulle å sin tur inte lägga sig i och bli part i religiösa frågor. Så behandlas nämligen religiösa frågor i västvärlden, där utbildningen i religion och historia förmedlas på ett objektivt sätt. Man lär eleverna tolerans och samlevnad samt respekt för det mångkulturella samhället.

I Turkiet är det precis tvärtom. Sedan landets bildande och än idag fortsätter Turkiet att vara en stat vars existens grundar sig på sunnitisk islamism, den hanefitiska sekten av sunnan. Det Turkiska religionssällskapet, som grundades av staten, är ett privilegium för sunniterna, men för andra religioner och för de kristna utgör det ett redskap för förtryck. När en imam skall utses till en moské, vare sig moskén ligger i en avlägsen del av Turkiet eller om det ligger i Stockholm, är det staten i Ankara som tillsätter honom och betalar hans lön. För att få en bild av hur stort det Turkiska religionssällskapet är, räcker det med en snabb jämförelse med en del andra departement. Så här ser den ekonomiska fördelningen ut i det ”sekulära” Turkiet:

Religionssällskapet – 1,2 miljarder
Inrikesministeriet – 783 miljoner
Utrikesministeriet – 563    ”
Byggnads- och utvecklingsministeriet – 677 219 000
Kommunikationsministeriet – 687 265 000
Ministeriet för industri och handel – 280.095.000
Ministeriet för energi och naturtillgångar – 249 296 000
Ministeriet för kultur och turism – 632 417 000
Miljö- och skogsministeriet – 404 396 000
[Alla siffror i turkisk lira Y.T.L.]

Det är också intressant att jämföra antalet skolor gentemot antalet moskéer. Det finns i Turkiet 67.000 skolor jämfört med 77.000 moskéer, vilket blir en moské per 345 invånare. Ändå pågår byggandet av 1140 nya moskéer. Det finns 14.403 föreningar som arbetar för att nya moskéer skall byggas. Turkiet har också 87.000 religionsanställda tjänstemän. Det satsas även stora resurser på att utbilda allmänheten i muslimernas heliga bok, Koranen. Idag pågår 3852 Koran-kurser i 82 län.

En annan bild som tydligt visar hur hårt den turkiska staten satsar på islamismen är denna: Medan endast 189.000 tusen personer kan läggas in på sjukhus samtidigt, får 26 miljoner människor plats på moskéerna runtom i landet.Detta för att kunna utföra bönetjänsten samtidigt. Samtliga siffror är hämtade från statens egen statistikbyrå.

Enligt turkiska lagar tvingas fortfarande minoriteter som alawiter, assyrier och armenier till obligatorisk religionsundervisning, för att lära sig mer om islam. Kemalisterna, anhängarna av Ataturk, som sedan åratal utger sig för att vara försvarare av sekulariseringen, nämner inte ens dessa fakta.

När jag gick i turkisk skola tvingades jag, som kristen, delta i religionslektioner som behandlade islam. De första orden jag brukade få höra från imamen, som tjänstgjorde som religionslärare, var följande: ”Gavur” och ”kristen oäkting!”. Gavur betyder gudlös och används av muslimerna i förnedrande syfte, som en förolämpning mot kristna.

Samma generaler som låg bakom militärkuppen 1980 och startade tusentals Imam Hatip-skolor, i vilka man utbildar fanatiska muslimer, som sedan slussas ut i samhället. Frågan är om det i detta avseende finns någon skillnad mellan Kemalisterna och islamisterna, mellan CHP, Republikanska folkets parti, ledaren Deniz Baykal som säger sig vara vänsteranhängare och premiärministern Recep Tayyip Erdogan. Det finns ingen skillnad alls.

Detta är orsakerna till att den turkiska staten ALDRIG blivit sekulariserad. Tvärtom, det har alltid varit själva staten som både styrt och livnärt islamismen i Turkiet.

Den turkiska statens struktur
Hela världen känner till den turkiska staten bygger på en militärisk grund, där man försöker få hela samhället att vänja sig vid militära regler och termer. Stora reklamskyltar på turkiska bergstoppar skriker ut budskapet att ”varje turk föds som en soldat”. Sedan 1923 sätter man likhetstecken mellan den turkiska armén och den turkiska staten. Arméns andel av statsbudgeten är en välbevarad hemlighet. Å andra sidan är den turkiska armén, tack vare de företag som den har i sitt ägo – OYAK -, en av landets största ekonomiska krafter. Medan parlamentet bara är en symbolisk maktfaktor, är armén delaktig i både ekonomin och politiken. I Turkiet är Nationella Säkerhetsrådet det verkliga beslutsorganet. I Rådet, där ministrarna deltar, finns även generalerna representerade som en ”övre” maktinrättning. Aldrig i Turkiets historia har en rekommendation från generalerna röstats ned av Rådet. I själva verket fungerar dessa rekommendationer som direktiv till regeringen. Hittills har ingen regering vägrat följa dem.

I Turkiet är inte ens media en maktfaktor, utan spelar en väldigt partisk roll. Turkisk media går mot en monopolisering. Företagsgruppen Dogan, som äger flertalet av de stora TV-bolagen och tidningarna, arbetar i den turkiska arméns tjänst. I övre hörnet på första sidan av tidningen Hurriyet, en av de största dagstidningarna som ägs av Dogan, står det alltid ”Turkiet är turkarnas”. Man kan därför inte tala om begrepp som en fri och självständig massmedia i Turkiet. Den oliktänkande delen av massmedia, de tidningar som försvarar mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet stängs ned och dess journalister fängslas. De turkiska fängelserna hyser fortfarande tiotals journalister. När dessa metoder misslyckas sätts andra, effektiva, åtgärder in. Mord vars gärningsmän förblir ”okända” är vanliga i Turkiet. Mordet på den armeniske journalisten Hrant Dink för tre månader sen är senaste beviset på detta. Efter mordet avslöjade en videofilm hur den 16-årige mördaren behandlades som en hjälte av den turkiska polisen. Poliserna tävlade till och med om att ta fina bilder tillsammans med honom. Mördaren hade, enligt rykten, tagits emot med röda mattan när han anlände till fängelset.

Nobelpristagaren Orhan Pamuk är en annan som fått lämna landet på grund av alla hot han mottagit. Pamuks ”brott” var att han sagt att det i Turkiet, i början av första världskriget, mördades 1,5 miljoner armenier och 30 tusen kurder. Efter uttalandet hotades han av åtal och man samlade, i många turkiska städer, in hans böcker och brände dem offentligt. Scenarierna kunde ha varit hämtade från Hitlers nazistregim. När Pamuk blev hotad med samma öde som Hrant Dink tvingades han fly till USA, där han numera lever.

Den turkiska staten har även alltid haft goda kopplingar till maffian. Bilolyckan i Susurluk den 3 november 1996, visade tydliga tecken på detta. I bilen färdades fyra personer; en parlamentsledamot, en polischef, en efterlyst person som misstänktes vara gärningsmannen för mordet på sju ungdomar i Ankara år 1979 och hans älskarinna. Parlamentsledamoten var den ende som överlevde bilolyckan. I bagageutrymmet hittade polisen ett stort antal vapen, ljuddämpare och stora mängder narkotika. Licensen för ett av dessa vapen var undertecknad av nuvarande ordföranden för Den Rätta Vägens Parti och före detta inrikesministern Mehmet Agar. Dessa relationer är mycket viktiga att känna till och intressanta för avslöjandet av statens kopplingar med maffian. I enlighet med det sedvanliga uttrycket i Turkiet, är ”den djupa staten” alltid i tjänst.

Demonstrationer för ”republiken”
Med bakgrund av det jag lagt fram blir det kanske lättare att förstå varför, och av vilka, alla dessa demonstrationer har anordnats. Innan statskuppen den 12 september 1980, skrämdes de muslimska massorna med att ”religionen håller på att gå förlorad”. Militärens mål vid den tiden var att mobilisera folket mot vänsterkrafter, som förde en kamp för demokrati och frihet. Nu gäller det att skrämma upp folkmassorna med att ”sekulariseringen håller på att gå förlorad”. På så sätt skräms även de som tror att Turkiet verkligen är sekulärt. Men hur kan en sekularisering som inte existerar gå förlorad?

Dessa demonstrationer förverkligades genom militärens förgreningar och pensionerade generaler direkt efter det muntliga hotet från överbefälhavaren Yasar Buyukanit i slutet på april i år. Om deltagarna i dessa demonstrationer verkligen brydde sig om sekulariseringsfrågan, borde de istället ropa ut slagord i stil med ”Staten bör distansera sig i religiösa frågor!”.  Men i den turkiska verkligheten smälter stat och religion samman, så som det var under den ottomanska tiden. Kan en stat som betalar lön till 87.000 imamer vara en sekulär stat?

I Turkiet finns det ingen verklig kamp om sekulariseringens vara eller icke vara. I grunden handlar det om att den turkiska armén och vissa byråkrater skall få behålla sina privilegier, sin immunitet och sin status. Villkoren för ett EU-inträdet väger tunga för generalerna, som vill förhindra, om än i begränsad omfattning, tillämpningen av vissa demokratiska rättigheter. Det andra skälet är att också kapitalisterna, som har sina rötter i Anatolien och som har under de senaste åren gjort stora vinster, vill nu ta sin plats på arenan både som en ekonomisk och en politisk maktfaktor. På ett sätt representerar AKP-partiet och Tayyip Erdogan dessa kapitalister på det politiska fältet. När man tittar närmare på den politiska uppbyggnaden i Turkiet, bör man därför inte förvånas över denna utveckling.

Till sist måste en sak understrykas. Alla dessa demonstrationer genomfördes inte för mer demokrati, mer frihet, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Målet var inte att generalerna som låg bakom statskuppen, som fallet var i Chile, skulle ställas inför rätta. Inte heller för att från grunden förändra grundlagen, som är en produkt från statskuppen, till en demokratisk grundlag. Det har, till exempel, aldrig funnits krav på att den obligatoriska religionsundervisningen skall tas bort. Tvärtom har alla dessa demonstrationer fungerat som en invit till armén att genomföra en statskupp. En armé som samtidigt svurit att försvara regimens samtliga tabun.

[FOTNOT: Feyyaz Kerimo är född i Elazig och uppvuxen där och i Istanbul. Hans uppväxttid påverkades av konflikter i Turkiet. Samhället polariserades mellan vänstern och högern under 70-talet. Kerimo blev aktiv i studentrörelsen, som kämpade för demokrati, frihet och jämlikhet i slutet av 1970-talet. Han flydde från Turkiet pga politiska skäl efter militärkuppen 12 september 1980. Idag arbetar han som gymnasielärare och undervisar i samhällskunskap och ekonomi.]