Det finns få böcker som beskriver folkmordet på assyrierna så bra som Gabriele Younans Den bortglömda förintelsen. Ändå tycks den boken ha fallit i glömska. Det tycker i varje fall Sargon Maraha som här vill påminna om bokens vikt genom att presentera ett utdrag ur boken.

Utdraget nedan är hämtad från boken Den glömda Förintelsen av Gabriele Younan. Dokumentet är Austen Henry Layards rapport om kurdfursten Badr Khans massaker på 10.000 assyrier i Tiari (Hakkari) år 1843.

”Här måste ja tillfoga, att Badr Khan 1843 invaderade Tiaridistriktet och kallblodigt lät mörda 10 000 av dess invånare och släpa bort ett stort antal av dess kvinnor och barn som slavar. Men det är kanske inte allmänt bekant, att det, genom Sir Stratford Cannings humanitära förmedling och hans ädelmod, lyckades att befria merparten av dessa fångar. Sir Cannings genomdrev vid Höga porten, att denna sände en kommissarie till Kurdistan för att förmå Badr Khan och andra kurdiska överhuvuden att frige dem som bortrövats i slaveri, och Sir Cannings betalade själv en betydande summa för deras frigivning. Lizan (Tiaridistriktet) ligger vid Zab, och här går en bro över floden. Jag vill varken trötta eller bedröva läsaren med en beskrivning av det ödsliga och eländiga i denna ort, som nästan helt göms i yppig vegetation. Vi red över kyrkogården vid en kyrka utan tak, som långsamt höll på att stiga fram ur en ruinhög och var den första byggnad i byn som återuppbyggdes. Vi bredde ut våra mattor mellan gravarna, eftersom det då (1846) inte fanns några beboliga hus.

Ortens Malek och de få som överlevt blodbadet bodde på dagarna under träd, om natten på ställningar av gräs och grenar, som angjort på höga stolpar i Zabs själva flodbädd. I närheten av Lizan utspelades en av de förfärligaste händelserna under blodbadet, och då en flink bergsbo erbjöd sig att visa platsen, följde jag honom upp i bergen. När vi kommit ut ur trädgården, befann vi oss vid foten av en lodrät brant med klippblock, som slutade ungefär 1000 fot över oss i en vägg av höga klippor. En hel timme slet vi för att nå denna topp, och snart fick vi se bevis för blodbadet. Till att börja med rullade en ensam skalle tillsammans med småsten nerför klipporna. Sedan fann vi högar av urblekta ben och knotor och längre upp söndervittrade klädtrasor. Ju längre upp vi kom, desto oftare såg vi dessa efterlämningar. Det hängde fortfarande skelett på dvärgbuskarna, och jag måste snart ge upp ett försök att räkna dem. När vi kom till klippväggen var sluttningen täckt med ben i flera lager, blandade med kvinnornas långa flätade hår, urblekta linnelappar och helt söndernötta skor. Här låg skallar i alla storlekar från ofödda barn till tandlösa gamlingar.

När vi fortsatte framåt kunde vi inte undvika att gå på skallar så att de rullade iväg med småsten ner i dalen. ”Än så länge är det ingenting”, ropade min vägvisare, när han såg hur jag förundrat betraktade dessa tragiska högar, ”det är bara benen från dem som kastades ner där uppifrån, eller från dem som själv kastade sig ner från klipporna för att undgå svärdet”. Följ mig! Nu hoppade han upp på en utskjutande klippkant, som löpte längs avgrunden framför oss, och klättrade framåt på klippan som skjuter ut över Zab, som vi nu knappast kunde se under våra fötter. Jag följde honom ett stycke, så gott jag kunde. Men när klippkanten sköt ut bara en handsbredd, och ofta upphörande helt på tre-fyra fot långa avsnitt, då kunde jag inte fortsätta. Tiaribon som med lätthet övervann dessa svårigheter, kom tillbaka för att hjälpa mig över, men förgäves. Jag led fortfarande av det slag jag fyra dagar tidigare fått på fötterna och måste vända om, efter att ha kastat ett öga på en öppen fördjupning eller plattform som var täckt av människoben.

När flyktingarna som undkom blodbadet i Ashita spred nyheten i Lizandalen, samlade byborna där ihop de ägodelar de kunde bära och drog sig tillbaka på den beskrivna plattformen och klipporna ovan denna, ty de hoppades att kurderna inte skulle märka dem där eller att de därifrån skulle kunna försvara sig mot hur många som helst. Kvinnor och barn liksom män gömde sig på en plats som knappast ens bergsgetterna kunde ta sig till. Men det dröjde inte länge innan Bader Khan upptäckte deras tillflykt. När han inte kunde ta denna med våld, omringade han dem med sitt folk och väntade tills byborna var tvungna att ge sig. Vädret var hett och tryckande, de kristna hade bara tagit med sig lite vatten och livsmedel och redan efter tre dagar led de brist på det förstnämnda. De erbjöd sig då att kapitulera. De villkor som Badr Khan ställde, och som svor vid Koranen att hålla, var att de skulle få behålla livet om de överlämnade sina vapen och sin egendom.

Nu släppte man upp kurderna på plattformen. Men så snart de tagit ifrån sina fångar vapnen började de meja ner dem utan urskiljning, tills de uttröttade på att använda vapen knuffade ut de få kvarvarande från klipporna ner i Zab. Av de tusen själar som var tillsammans här, lär bara en ha undkommit.”

(Källa: A H Layard: Bericht uber die Ausgrabungen zu Nineve. Nebst Beschreibungen eines Besuches bei den chaldäischen Christen in Kurdistan (1846). Leipzig 1852, s 92-93).

[Fotnot: Boken finns att köpa här]