Vi kan mer och mer om Seyfo, men glömmer ibland bort att det har skett stora oförrätter mot assyrier sedan dess. Här påminner Johannes Khawsho om den ohyggliga tragedin i Soriya , norra Irak,1969.

Byborna som inte hann fly undan till de omgivande fruktodlingarna samlades under vapenhot i utkanten av byn. Prästen ansträngde sig för att ingjuta mod i den skräckslagna folksamlingen samtidigt som han ville lugna ner den aggressiva officeren och hans soldater som stod på rad bakom honom med dragna vapen.

-”Vi har ingenting med den där explosionen att göra, alla i byn är fattiga kristna bönder och kan inget om varken politik eller vapen… jag vädjar till er att skona dem”, sa prästen, medan han vände sig till officeren och försökte övertyga honom om att det hela var ett missförstånd.

Officeren blev ännu mer rasande och beordrade en av sina soldater att skjuta ner den ”svarta hunden som babblade”. Med ”svart hund” syftade han på prästen och hans svarta kläder. Några skott hördes och prästen föll ner till marken. Byäldsten rusade fram, höll den bloddränkta prästens hand och skrek. -”Ni kan inte göra så här mot oss”.

Leila Khammo, byäldstens dotter, vädjade till officeren att skona hennes pappas liv. Men det var redan försent; flera skott avlossades mot byäldsten och han störtade ner vid prästens livlösa kropp. Leila sprang fram till officeren och gjorde ett försök att rycka loss hans gevär. Förgäves. En soldat som stod några meter bort sköt henne med flera skott. Leila ramlade ner och dog omedelbart.

De efterföljande scenerna som utspelade sig denna septembermorgon är fasansfulla och de överlevande minns dem fortfarande med stor sorg och förskräckelse. Soldaterna sköt vilt omkring sig mot de försvarslösa byborna. Männen försökte skydda gamlingarna och kvinnorna kastade sig över sina barn för att skydda dem med sina kroppar. Vissa satt helt apatiska medan andra flydde i panik i förhoppning om att hitta en väg ut. Kaoset pågick i några minuter. Sedan spred sig en total tystnad över byn när skotten hade ebbat ut och skriken hade upphört. Enbart damm, krutdoft och tomma blickar på en grupp soldater återstod.

Man skulle kunna tro att raderna ovan beskriver någon händelse från andra världskriget eller folkmordet i Rwanda. Men det handlar om den assyriska byn Soriya, som ligger vid Khabour-floden väster om Zakhu i norra Irak. Massakern ägde rum tisdagen den 16 september 1969.

Baathpartiet hade tagit makten i Irak ett år tidigare i en kupp och det kurdiska upproret hade pågått i ett antal år. En militär konvoj från den irakiska armén var på väg från Mosul till Feshkhabour vid den syrisk-turkiska gränsen. Efter att konvojen hade passerat byn Soriya exploderade en vägbomb som skadade ett fordon och dödade en soldat enligt vissa utsagor. Konvojen under ledning av officeren Abdulkarim Khalil al-Juhaishi vände därefter om och åkte tillbaka till byn.

Utan att få någon chans att försvara sig anklagades byborna för att ligga bakom dådet och avrättades summariskt på order av den hatiske och hämndlystne al-Juhaishi. Prästen som omnämns hette Hanna Yakob Qasha. Han var stationerad hos den kaldeisk-katolska församlingen i Zakhu och befann sig i Soriya just denna dag för att hålla i gudstjänsten i byn.

Uppemot 40 bybor dödades och ett 20-tal sårades enligt kyrkoböcker ögonvittnesskildringar. Den officiella statistiken om händelsen är tyvärr bristfällig. Bland de överlevande fanns några barn som låg på marken och täcktes av kropparna som föll på dem samt några andra som lyckades fly och gömma sig i den kringliggande terrängen.

Armén betraktade denna massaker som en del av ett pågående krig mot rebeller. Listan på anklagelser mot byborna var lång och omfattade brott som samröre med Peshmerga, stöd för kurdisk separatism och konspiration mot den irakiska staten. Det finns inget som tyder på att massmordet fick något rättsligt efterspel eller att de ansvariga ställdes inför rätta. Vissa påstår att militärdomstolen dömde den ansvarige officeren till döden men att den dåvarande presidenten Ahmad Hasan al-Bakr upphävde domen efter påtryckningar från Juhaishi-stammen.

Denna tragiska händelse medförde att Soriya i praktiken upphörde att existera och orsakade djupa sår hos den assyriska befolkningen i Irak. Byn låg öde fram till 2007 då ett antal hus byggdes och några familjer flyttade dit.

40 år har gått och offren har fortfarande inte fått någon upprättelse och de drabbade har inte fått någon kompensation. Irakiska staten har inte erkänt detta massmord, ingen riktig undersökning har gjorts och ansvarsfrågan är ännu inte utredd. Det finns inte ens ett monument som påminner omvärlden om denna tragedi.