För en tid sedan satt jag med några kompisar på ett fik, så som det brukar se ut en vardag när man inte har något bättre för sig. Vi pratade om allt möjligt som fotboll, bilar och företagande. Naturligtvis med glimten i ögat och ett och annat skönt skämt emellanåt. Senare när en kompis skulle redogöra för vad som hänt honom under dagen och hur en specifik händelse hade uppfattats som slumpartad sa han plötsligt; ”…det var så skumt att jag nästan var tvungen att sluta förneka gud”.
Naturligtvis sa han det mer i förbi farten och mest för att skämta, men bortsett från det, så tror jag att detta förnekande är karakteristiskt för dagens moderna och sekulariserade samhälle. En sekularisering som till stora delar är en produkt av renässansens frigörelse från en kyrka som utövade ett hårt förtryck men även upplysningens försök att göra gud till ett ting bland tingen. Jag fann mig senare i en reflektion över vilka skäl man har för att förneka Guds existens, om de är bra eller inte, men även vilka psykologiska faktorer som kan ligga till grund för ens förnekande.
Idag förlitar sig människan på vetenskapen likt ett barn som förlitar sig på sin förälder. En vetenskap som utan underdrift underlättat mycket i människans tillvaro, men som också har missbrukats som auktoritetsmedel för åsikter bortom vetenskapens gränser. Kommunismen och fascismen framfart under 1900-talet är två exempel. En annan sak som man sällan drar sig till minnes när man pratar om vetenskapen, är att den vetenskapliga metoden förutsätts för att bedriva vetenskap. Man litar helt enkelt på ett, egentligen ogrundat, filosofiskt argument; att världen i någon mening är förnuftig och att den tycks vara regelbunden. Men varför världen fungerar just på det sätt som den gör blir av det förutsatta en omöjlig nöt för vetenskapen att knäcka. Det är därför ödmjukhet är så viktigt när man tolkar vetenskapliga resultat.
Jag ska här inte på något sätt försöka argumentera för Guds existens, utan bara försöka klargöra varför en del så ihärdigt förnekar hans eventuella existens. När jag granskat gudsförnekandet och vad det i sig kan bero på har jag varje gång kommit fram till att många av orsakerna, om än inte alla, är psykologiska. Det är någon form av avvärjande beteende mot något större som alltså vore grunden för hennes existens. Det kan vara svårt att behöva erkänna sin egen otillräcklighet för sig själv, i synnerhet för dagens kontrollbehövande människa. Men vad som enligt mig mest ligger till grund för vårt förnekande av Gud är de efterföljande konsekvenserna som uppenbaras när man börjar rota i frågan lite djupare.
Om Gud verkligen finns som världens skapare, det vill säga om Han som en kärlekshandling skapat oss och alltså vill vårt väl, följer det att min handling har betydelse för mig och alltså indirekt för mina nära. Och detta mer än något annat skrämmer människan ända in i själen, då hon vill vara ”fri” att göra som hon själv vill, oberoende av vissa föredragna beteendemönster. Men frågan är hur fri man blir när man, oftast egoistiskt, söker göra som man själv vill? Ett handlande som, om det hårddras, endast kommer försätta vederbörande i ensamhet. Jag skulle då vilja hävda att man inte är så fri som man förmodligen trodde att man skulle bli.
Om Gud skapat mig, måste han anse att jag har ett värde och borde alltså vilja mitt eget bästa, annars hade Han inte skapat mig. Om nu detta faktum föreligger innebär det även att mitt val säkerligen har betydelse för hur mycket jag blir till som person, det vill säga vilket val som har de bästa konsekvenserna för mig, och således mina nära. Annars handlar jag så att jag låter mig själv hänföras av ting och tvivelaktiga mål. I ena fallet kan man säga att jag handlar som jag bör, i andra fallet tillåter jag mig drivas av inre och yttre impulser, som egoism eller sociala skäl.
Det finns idag två extrema syner på Gud och människans förhållande till Honom, den ena är att jag ser mig själv som Gud. Detta synsätt präglar västerlandet och vårt högmod. Det andra sättet är att jag är ett ”ingenting” för Gud och där Gud själv är allt, den senare synen är bedräglig och slutar säkerligen i en uppgiven ängslan. Personligen tror jag att det är något mitt emellan, Gud är grunden till mig som fri och självmedveten person, men jag saknar inte ett värde ty Gud ville min existens och då blev Big bang och 13,7 miljarder år senare jag till.