Vi assyrier har ett otroligt nätverk som ofta sträcker sig längre än vad som många gånger kan tyckas vettigt. Ett nätverk som håller tomheten borta, som alltid stöttar såväl i med som i motgång. Inte förrän min farfars bortgång förra hösten förstod jag innebörden av denna sociala gemenskap. I en tid då det var som allra mörkast och man egentligen bara ville vara för sig själv dök plötsligt alla dessa personer upp. Folk jag inte kände, som jag kanske aldrig sett, fanns på plats för att sörja och stötta.

Som assyrier född i Sverige kan jag idag sorgset konstatera att det här nätverket blir svagare för varje dag som går. Det finns många som idag inte förstår varför man måste gå på sin ”mammas kusins dotters”-bröllop. Jag vet själv hur många gånger jag försökt slippa ”dessa ytliga bröllop” som jag många gånger kallat de. Men idag förstår jag. I med och motgång finns det något, något som är viktigt bland oss assyrier och som alltid bundit oss till varandra och gjort oss starka, nämligen gemenskapen.

Med gemenskap menar jag inte enbart det som är typiskt för vår kultur som maten, musiken och språket utan jag syftar framförallt på den trygghet och tillit som vi byggt upp inför varandra. En tillit till ”min mammas kusins dotter” som mynnar i att man alltid vet att den personen ställer upp för en. Hur många gånger har man inte suttit med familj och vänner och fått höra historier om när den personens son fick följa med någon annans farfar till sjukan för att tolka. Eller hur en viss familj hjälpte en annan under tiden då de levde som flyktingar i Sverige, Tyskland eller var det nu kan ha varit. Eller som när jag tillsammans med andra ungdomar från vår förening åkte ner till hemlandet och bodde hos familjer vi aldrig träffat förut. Svårare än så har det egentligen inte varit. Det är gemenskapen som hållit oss samman och många gånger till och med vid liv och långsamt låter vi den glida oss ur händerna. Istället har en ny subkultur vuxit fram. Individualismens ”jag, jag, jag” kultur.

En faktor som spelat en stor roll i detta sammanhang är integration, ett ord som för många fungerat som ett ledord för att nå framgång i vårt nya hemland. En strävan efter att integreras för att lyckas och den ökade bristen av våra äldres närvaro i våra liv har samverkat och gjort att vi idag valt bort gemenskapen för integrationen.

Och missförstå mig inte, integration är bra, så länge man inte glömmer vem man är och vart man vill stå i framtiden. Det vill säga man får inte glömma att anledningen till ens framgång faktiskt kan bero på att just den familjen öppnade sitt hem för ens pappa när han första gången kom till Sverige som flykting. Skulle vi idag fortfarande göra samma sak eller lever vi våra trygga ”svenssonliv” där det dagliga fikat består av moralkakor?

Med den här krönikan vill jag varken framställa integration eller självständighet som något negativt. Idag när världens gränser alltmer suddas ut och härkomst spelar en alltmindre betydande roll är självständighet otroligt viktigt. Klarar man sig inte själv idag, är det bara sorgligt, särskilt med tanke på alla möjligheter vi har. Men om vi själva inte försöker upprätthålla vår fina gemenskap, kommer vi att stå där om 40 år och undra vart alla människor tog vägen. Alla sena kvällar med släkt och vänner som man suttit uppe och lyssnat på gamla historier, alla stressiga högtider då släkten samlats och umgåtts, alla nya människor man ständigt lärt känna, alla AFF-matcher och mycket mer.

Den här nya assyriska subkulturen kommer och har redan börjat drabba vår. Om vi inte bland annat tar vara på dessa ”ytliga bröllop och begravningar” kommer vi att gå miste om en stor del av vår kultur, främst den muntliga. För vilka, om inte vi, ska då berätta gamla historier för kommande generationer, visa hur man bakar klicha inför jul och påsk, spela assyrisk musik i bilen på vägen till AFF-matchen och väcka den där stoltheten över att vara assyrier. För i slutändan är det ändå den här stoltheten som gör det möjligt för oss att utan krav på gentjänster kunna ställa upp för varandra i med- och motgång.