Min relation till min mor har alltid varit svår att förstå sig på, vi har alltid haft kommunikationsproblem. Dock har jag äntligen börjat förstå mig på mor. Hon har hela livet varit ett traumabarn som ingen lyssnat på.

Hennes kärnfamilj överlevde det armeniska folkmordet som ägde rum år 1915 i dagens Turkiet. En av de sista överlevande ur släkten tog sitt liv efter att bland annat ha sett soldater fylla häststall med barn som sedan innebrändes. Min morfar hjälpte honom dränka sig själv, sedan flöt han ut livlös i floden längs berget Nemrut.

Osmanska riket dödade 1.5 miljoner armenier (assyrier etc), rikets son Turkiet har förnekat det. Händelserna har staten skrivit om till en bekvämare och stoltare historia, något som går emot den övriga världens uppfattning.

Jag är ett av folkmordets miljoner barnbarn. Nästan 100 år efter att min familj dödats, förnedrats och tvingats byta släktnamn så promenerar jag i bratsens mecka där jag stannade till för att stirra mig blind på ”Den turkiska statens turistbyrå”. Turistbyrån sålde resor och uppmuntrade svenskar till att turista till Turkiet. Turistbyrån delade även sin stats snedvridna version av historien.

Där hade ”den turkiska staten” med sin stolta historia stått sedan 1960-talet. Med samma reviderade historia som i landet Turkiet, ett land som jag förmodligen inte kan återvända till efter att ha skrivit bland annat det här. 

Som barn till en traumatisk mor och en utrotad släkt, var det den värsta förolämpningen jag någonsin fått utstå, att få vår historia förnekad i vårt nya liv i det avlägsna lyckolandet i väst. Där på Kungsgatan i Stockholm stod jag långt från all misär vi tvingats utstå, trots det så förnedrades jag för det vi utsattes för 100 år sedan… i Sveriges lyxigaste område!

Gurgin Bakircioglu
Fil. kand. examen i historia samt mag. stud. i journalistik